Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2, februari 1906 - Scenen, af Axel Berndtson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Allt sedan Sada Yacco blef
världsberömd å Pariserutställningen 1900,
har gamla Europa varit liksom litet
nyfiket på japansk skådespelarkonst.
Stockholm fick de första dagarna af
februari sitt lystmäte däraf tillfredsstäldt.
Allmänna omdömet om det folkrika
och segerrika örikets dramatiska konst
efter dessa prof, torde vara, att det
med tiden kan blifva en betydande
yttring af Japans kulturuppgift. Ännu
står den på en ganska primitiv
ståndpunkt. Därmed är ej sagdt, att den
skulle sakna intresse. Men ovana som
japanerna äro att visa sina känslor,
komma dessa ej heller på scenen till
synes, annat än då de bli så
öfver-väldigande, att de söka sig uttryck i
våldsamma handlingar. De snedögda
skådespelarna förråda däremot ogärna
med en min hvad som försiggår under
deras vida Kimono. Hos dem har
ansiktet varit till för att dölja tankarna
och aldrig utgjordt den själens spegel,
som är af så kapital vikt på scenen.
Äfven deras scenspråk står ännu på
en ganska barbarisk och outvecklad
ståndpunkt, samt låter tunghäftadt och
oartikuleradt. Den enda af de
uppträdande, som förrådde ansatser till
diktion, var Sato, hvars yttre äfven
erbjöd en europeiserad anstrykning.
Men en fluga gör ingen sommar.
Representationerna gåfvo förresten
vid handen, att konstnärlig begåfning
och lidelsefullt temperament finnas i
betydande grad, ehuru ännu bundna
af en trång naturuppfattning och brist
på skola.
Duse strax efter japanerna. Det är
åtminstone omvexling så det förslår i
den dramatiska konst våra
teaterdirektörer bestå.
Axel Bemdtson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
