Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2, februari 1906 - Demaskerad. Roman af Headon Hill. Bemyndigad öfversättning för Varia - Kap. V. Kärlekens unga dröm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
miga allén, som ledde till Bassett Hall.
Körens medlemmar hade gått åt
vänster i riktning mot bygatan.
— Minns du vårt afsked för tre sedan
Winnie — hur stela vi voro mot
hvarandra? frågade nu Landon.
— Det minns jag mycket väl, och
äfven att jag själf inte alls kände mig stel,
sade flickan med ett nervöst skratt. Jag
tror det var din ofantliga värdighet vid
det tillfället, som gjorde mig så tillgjord.
— Icke värdighet — kalla det
skygghet, bad Landon. Men kan du gissa,
hvarför jag var skygg, min skatt?
Detta smeknamn, användt för första
gången, sade henne hvad som skulle
komma, och hennes svar var nästan
ohörbart.
— Knappast! mumlade hon med en
förlåtlig afvikelse från sanningens bokstaf.
— Men du hade nog en liten aning,
fortfor Landon, som grep tillfället i
flykten, och nu skall jag säga dig resten,
älskling. Det var, emedan jag älskade
dig, men ännu knappast fått det klart
för mig och knappast visste, hvad
kärlek var. Men nu vet jag det, du kära,
och mer än så — jag vet att min
kärlek hållit på att växa, tills du nu är allt
i världen för mig!
— O, Landon! mumlade flickan med
en lycklig suck.
— Winnie, mitt ljus, mitt lif!
Deras läppar möttes och beseglade
förbundet, men detta första, ömma
famntag stördes plötsligt på ett obehagligt
sätt af ett ofantligt, glödande öga, som
lyste dem till mötes och kom
framrusande från en krökning af vägen.
Det var acetylengaslyktan på en
automobil, hvars gummiringar och ljudlöst
fungerande mekanism varit skuld till
att de ej hört den närma sig. De
sprungo åt hvar sitt håll och hukade
sig ned bakom en häck alldeles lagom
för att ej bli öfverkörda, och då
automobilen for förbi, sågo de i den baron
de Quérin och hans chauffeur.
Baronen hade tydligen hvarken sett
dem vid sidolyktornas sken eller känt
igen dem, ty han lyfte icke på hatten
utan satt och stirrade rakt fram med
liknöjd min.
Blifna nyktra genom afbrottet
återtogo de sin promenad, och nu var det
Winnie som först bröt tystnaden.
— Det var då ledsamt! sade hon i
egendomlig ton.
— Det samma tycker jag, svarade
Landon, som ännu hade åtskilligt kvar
af gossen. Men Winifreds röst var
märkvärdigt allvarlig, då hon förklarade,
hvad hon menade.
— Det är liksom ett dåligt omen,
sade hon, att denne man skulle skilja
oss i första ögonblicket. Vet du, käre
Landon, han kommer ofta till the Hall
och håller på att förvrida stackars
enfaldige pappas hjärna med allehanda
obestämda löften om framtida
rikedomar. Det gör ju ingenting, och Gud
skall veta, att vi behöfva dem! Men den
otäcke karlen är alltför påfallande artig
mot mig, fastän han vet, hur jag hatar
honom.
— Har han gifvit dig tillträde till
Hartslocks Wood? frågade Landon.
— Visst inte! Han skickade
skogvaktaren Lomax upp för att göra en
ursäkt för sitt beteende, men har inte
upphäft förbudet. Det gör saken ytter
värre.
Landon befann sig emellertid för
tillfället i en alltför »hög»
sinnesstämning för att fästa sig vid dylika
bagateller eller ens vid Winnies
förblom-merade vink om att hon hade en
andre beundrare i baronen. Han visste,
att hon älskade honom och fruktade
inga rivaler. Det, som oroade honom,
var att han, fastän tillhörande en
engång rik familj, ej hade någonting
utom sin usla prästlön att bygga på
i och för fullbordandet af sina
förhoppningar. Allvarlig och praktisk som
alltid ledde han samtalet in på detta
obehagliga, fastän oundvikliga ämne.
— Ser du, älskling, sade han, om
jag går hem med dig i afton och
meddelar squiren min önskan, skall han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
