Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2, februari 1906 - Demaskerad. Roman af Headon Hill. Bemyndigad öfversättning för Varia - Kap. V. Kärlekens unga dröm - Kap. VI. Skriket från sakristian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
naturligtvis fråga mig, om jag har råd
att gifta mig. Som pastor Mandibles
adjunkt är jag precis värd hundra
tretio pund om året, inte just någon stor
summa att sätta bo med.
— Men du blir kyrkoherde, när mr
Mandible dör.
— Sannolikt om fyrtio år, svarade
Landon med dyster min. Nej, min vän,
jag vet, hur knappt din far har det
med kontanter, med flera hemman, som
ej äro utarrenderade och Roddy, som
skall studera. Jag tror därför, att jag
gör bäst i att inte tala med honom just
nu. Vi kunna ju se tiden an litet, det
gör förstås ingen skillnad i fråga om
vår kärlek. Det är bättre, än om han
skulle förbjuda mig att tala med dig,
eller hur? Och någonting kan ju yppa
sig, något anbud om ett ämbete, som
kanske till och med är bättre än
Maple-hurst, med sina sju hundra pund om
året, som Mandible har.
Winnie medgaf en smula dröjande
att det kanske nog vore bäst att icke
tala om en formell förlofning ännu,
och strax därefter stodo de utanför
inkörsporten til Bassett Hall, den här
gången utan att deras godnattkyss stördes.
Landon höll på att aflägsna sig, då
han hejdade sig, liksom om han
kommit att tänka på något, som han glömt.
— Apropos det där ingångspreludiet,
som du valde till i morgon, sade han.
Du har gjort mig så lycklig, att mitt
hjärta ropar efter någonting starkt och
triumferande. Jag skulle vilja såtta
Hallelujakören i stället för den milda,
melodiska hymn, som du pröfvadei kväll.
— Det är bra, min vän, ljöd
Win-nies röst tillbaka från den mörka alléen.
Du skall få musik, så att den gamla
kyrkans bjälkar skola eka därvid!
KAP. VI.
Skriket frftn sakristian.
Åfven om det ej på jorden kan
finnas någon verklig försmak på den eviga
hvilans lugna glädje, får man dock sä-
kert någon smula idé om densamma
genom en engelsk söndags på landet
fredliga lugn. Till och med
landskapet, som ej störes af något skogs- eller
plöjningsarbete, tycks sofva.
Morgonen efter den kvällen, då
Landon och Winnie gifvit hvarandra sin
tro, var början till den vackraste
söndag på våren, som någon kunde önska
sig. I byn Maplehurst, som låg
inbäddad i en solbelyst oas, omgifven af
Longclerc Castles skogar och Basset
Halls smärre lundar, vaknade
tacksamma hjärtan, redo att ägna sig åt det
enkla firandet af dagen, så som det
sedan århundraden praktiserats af byns
enkla förfäder och som bestod i ett
besök på förmiddagen i kyrkan eller
kapellet, allt efter omständigheterna och
en maklig inspektion af kålgårdarna
och grannens grisar senare på dagen.
KL half elfva började det vackra
klämtandet af klockorna i sockenkyrkans
normandiska torn för att kalla
församlingen till gudstjänsten, och litet senare
fylldes bygatan af en ström af
kyrkobesökande, som skred framåt mot det
gamla templet.
Tio minuter före elfva gick Landon
Tressingham genom murgrönsporten
och uppför gångstigen till kyrkans
huf-vudingång, då hans snabba blick föll
på en spenslig yngling, som ströfvade
omkring mellan grafvarna i hörnet vid
korsväggen. Han trodde sig under den
senaste månaden hafva gjort
bekantskap med hvarje man, kvinna och barn
i Maplehurst, men denne yngling var
en främling för honom. Han kände
sig halft frestad att gå bort till honom
och fråga honom, hvad han hade där
att göra, men motstod frestelsen i den
tanken, att det kanske var en sörjande
son, som besökte en älskad mors friska
graf.
Och då gossen — han var föga mer
— i detsamma lutade sig ned öfver en
grafsten, stärktes Landon i denna sin
åsikt och gick vidare in i den redan
till hälften fyllda kyrkan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
