Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2, februari 1906 - Demaskerad. Roman af Headon Hill. Bemyndigad öfversättning för Varia - Kap. VI. Skriket från sakristian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Winnie satt redan vid orgeln och
Landon stannade på sin väg till
sakristian för att hviska till henne.
— Du har väl icke glömt min
önskan i fråga om Hallelujakören?
Hon såg upp på honom med ett
ljust leende och pekade på noterna
framför sig. Det var Händeis stora
mästerverk.
Han nickade med belåten min och
gick in i sakristian för att iföra sig
prästskruden. Sakristian låg i en
tillbyggnad bakom skeppet och man kunde
äfven komma dit genom en dörr från
kyrkogården, midt emot stora portalen,
genom hvilken han själf trädt in i den
heliga byggnaden; denna extra dörr
var dock reserverad för kyrkoherden
ensam, som hade en privat nyckel till
densamma.
Mr Mandible, en medelålders
ungkarl, hade för vana att från prästgården
taga en genväg öfver kyrkogården
precis fem minuter före gudstjänstens
början, och Landon hade knappast ifört
sig mässkjorteln, förrän nyckeln
gnisslade i låset. Den välmående,
svartklädda gestalten visade sig i dörren,
och mr Mandible bjöd god morgon åt
sin adjunkt, i det han stängde dörren
efter sig.
— Jag kommer väl inte för sent,
sade han, medan han hastigt satte på
sig mässkåpan, som han tog ned från
en hängare i ett gammalt skåp. Saken
är den, min käre Tressingham, att jag
blef fördröjd en hel minut utöfver min
vanliga tid vid fönstret i min
studerkammare för att betrakta ett verkligt
fenomen, hvars natur ni aldrig skall
kunna gissa.
— Hvad hvar det då, sir? frågade
Landon vördnadsfullt.
— Baron de Quérin på väg till
kyrkan! Vägen från slottet går, som ni
vet, förbi prästgården; vi skola säkert
finna honom i Tressinghamska
kyrkbänken. Och jag, som tog för gifvet,
att han var romersk katolsk, svarade
mr Mandible.
Landon hade ansett mera troligt, att
fransmannen vore agnostiker eller i alla
fall helt och hållet gudlös; men det
förvånade honom inte alls att höra, att
han slutit sig till församlingen i
bykyrkan. Efter det, som Winnie
berättat för honom på kvällen, om de
Gué-rins plågsamma beundran för henne,
var ju det ett fullt tillräckligt motiv.
Landon oroade sig dock icke alls. Han
till och med smålog vid tanken på
att i detta fall den hungrige blifvit
mättad med goda ting, medan den rike
fått gå tomhändt bort.
Ty Winnies kärlek var verkligen en
god sak och kunde ej vinnas af de
Guérin, trots alla hans rikedomar. Han,
Landon Tressingham, den fattige
pastorsadjunkten, hade vunnit den och
ämnade försvara den mot alla rivaler.
Det var sed i Maplehursts kyrka att
Goodger, den gamle klockarn, ställde
sig i dörren till sakristian på slaget
elfva och gick före de båda prästerna
uppför skeppet till deras plats i koret.
Han visade sig äfven nu med
silfver-stafven, tecknet på hans värdighet, i
handen och vände sig om, sedan han
utbytt en blick med Landon, för att gå
i spetsen för den lilla processionen, i
hvilken kyrkoherden, som den
förnämste, bildade eftertruppen. Den
blandade körens medlemmar hade redan
intagit sina platser.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
