Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, mars 1906 - Scenen, af Axel Berndtson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sin uppgift. Huru mästerligt kom icke
Rebekkas kamp med sig själf under
bekännelsen till synes i fru Duses
mellan beslutsamhet och resignerad
offervillighet oscillerande uttryck!
Tröttheten var borta, med obruten
konstnärlig energi gaf Duse i denna scen en
uttömmande karaktärsbild af Rebekka
med det sjuka samvetet, den
uppoffrande känslan för Rosmer och den
ödesdigra logiken.
Duse kommer väl knappast mera
till Stockholm. Detta var nog hennes
afsked, och vi bevara af denna en
gång fenomenala skådespelerska, minnet
af en gigantisk men slocknande stjärna,
hvars återstående lyskraft grep oss på
samma gång med beundran och med
vemod.
På nya pjäser har senaste månad varit
rätt sparsam. Endast inom operetten
ha vi en verklig premiär med stor
succés att anteckna: »Hertiginnan af
Danzig», med musik af Ivan Caryll
till Henry Hamiltons text efter Madame
Sans—Géne
Operetten hör till de hör- och
sevärdare bland de nya. Isynnerhet är första
akten full af dramatiskt lif,
omvex-lande scener och intagande melodier.
Både sången och spelet gingo
öfver-hufvud oklandertigt, endast i andra
akten öfverdrifver fru Meissner på ett
groteskt sätt f. d. tvätterskan,
marskal-kinnan Lefébvrés brott mot hofetiketten
och hennes disgraciösa försök att bära
hofsläp. Kontrastverkan kan nog åstad-
kommas med mindre öfverdrifter, hälst
hon i hofskräddaren Papillon (Ringvall)
hade en danslärare, som i lättfotadt
själfsvåld närmade sig sprattelgubbens
rörlighet.
Uppsättningen måste betecknas som
glänsande äfven för Östermalmsteatern,
där man i det afseendet blifvit
bortskämd.
Den dramatiska spellistan har haft
några återupptagna succésstycken att bjuda
på: Svenska teatern Echegarays
»Gale-otto*, godt spelad af Hillberg, far och
son, samt af fru Sandell; Vasateatern,
Alexandre Bissons pikanta
»Generaldirektören» spelad med fart och lif, och
slutligen Dramatiska teatern, Strindbergs
»Brott och brott». Sist nämnda stycke
hör till författarens intressantare dramer.
Äfven om man icke är med om alla de
psykiska paradoxer, författaren förvisso
med stor färdighet och skärpa gör
gällande, kan man ej undgå att i
mycket gifva honom rätt. Den klara
och koncisa tanken är allt igenom
betagande, och bjuder på ställen af
poetisk skönhet. Jämte »Mäster Olof»
och »Fadern» visar »Brott och brott»
hvilken stor dramatisk författare Sverige
i Strindberg gått miste om, på den
grund att han saknar bestämd
öfver-tygelse, vilja och system.
Den nya nationalteatern vid
Nybroplan skulle annars icke behöfva söka
med ljus och lykta efter lämplig
invig-ningspjes, så vida man icke vill nöja
sig med »Värmlänningarna» eller
»Bröllopet på Ulfåsa».
Axel Berndtson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
