Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, mars 1906 - Zarens förrädare. Roman från revolutionen i Petersburg 1905. Af Theo v. Blankensee. Bemyndigad öfversättning - Fjärde kapitlet (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
£RRENS [ÖRRftDRUE.
ROMAN FRÅN REVOLUTIONEN
I PETERSBURG 1905.
Ak THEO v. BLANKENSEE. Bkmyndic.ad öfvkrsättnixg.
(Forts, från N:o 2.)
Denna underrättelse kom så
plötsligt och öfverväldigande, att Anna
Petrowna måste stödja sig mot en stol
för att ej falla.
— Hvem . . . hvem var han?
— Den bofven är öfverbevisad! Han
trodde sig säker, men nu är han inom
lås och bom.
— Säg hans namn, Maxim
Jurje-witsch! Hur gick mordet till? bad
Anna Petrowna.
Bachruschin kastade en blick full af
list och förslagenhet på den unga
flickan.
— Mördaren heter Sergius
Michailo-witsch Baburin!
Detta namn träffade Anna Petrowna
likt ett åskslag. Först stirrade hon på
den man, som med sinnligt giriga
ögon tycktes fröjda sig öfver hennes
svaghet, men därpå rätade hon stolt
på sig. Nu uppfattade hon den list
och förslagenhet, hvarmed man sökte
fånga henne. Nu visste hon också, att
Baburins öde var besegladt. Han kunde
ej mera nå sitt mål, hämnden, han
hade fallit i denne mans händer och
var dömd till fångenskap och död.
Nu måste Anna Petrowna i hans ställe
söka nå målet. Alla dessa tankar
genomkorsade hennes hjärna inom loppet af
några sekunder.
— Hvad bevis har ni för hans
brottslighet?
— Sergius Baburin var den, som
sist var tillsammans med Michailow.
I våningen fanns ingen annan. Ingen!
Hvem annan än han skulle kunna vara
mördaren ?
— Och hvar är nu Sergius?
— Det sade jag ju nyss. Inom
lås och bom i Peter Paulsfästningen!
Mördaren skall snart stå för rätta.
Anna Petrowna insåg att Sergius
Baburin var död för henne. Från den
plats, där han nu var, kunde hon ej
rädda honom. Hon tryckte händerna
mot hjärtat, för att återhålla den
öfverväldigande sorgen, för att äfven kunna
bära detta sista slag och modigt söka
fullgöra den uppgift, som låg framför
henne.
— Jag tror ej, att Sergius är den
skyldige, ty han var min trolofvade
och mitt stöd i sorgens dagar.
Hon fick ett hånskratt till svar.
— Han ett stöd! Han ville åt gamle
Michailows pengar, det var hela saken.
Därför mördade han honom.
Då förlorade Anna Petrowna
herraväldet öfver sig själf.
— Det var inte han, som traktade
efter min fars pengar! Inte Sergius!
Men andra, som undansnillat sina
skuldsedlar.
Denna anklagelse träffade! Blodet
rusade upp i Bachruschins ansikte och
han drog efter andan, som om han
hållit på att kväfvas.
— Är det er mening, att anklaga
mig? skrek han. Mig! zarens
rådgif-vare! zarens stöd! Kallar ni mig
mördare? Vet ni, Anna Petrowna, att ett
ord af mig kan föra er till Sibirien?
Vet ni det? Vågar ni anklaga mig?
— Jag nämnde intet namn. Och
om ni känner er träffad, så är det väl
inte mitt fel!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
