Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, mars 1906 - Zarens förrädare. Roman från revolutionen i Petersburg 1905. Af Theo v. Blankensee. Bemyndigad öfversättning - Fjärde kapitlet (Forts.) - Femte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Ja, jag förgick mig därför, att
jag trodde att ni ville anklaga mig.
Och det har jag inte förtjänt af er.
Jag har varit outtröttlig i att spåra upp
mördaren. Och då behandlar ni mig så.
Anna Petrowna erfor en
oöfvervin-nerlig afsky för den man, som nu
skamlöst hycklande sökte utplåna intrycket
af, att han forrådt sig. Hon hyste ej
mera något tvifvel om, att han var
anstiftaren af mordet. Men hon måste
tiga, till dess hon fick reda på mördaren.
Då först kunde hon hämnas, då ville
hon hämnas på alla.
— Jag kan inte tro på Baburins
skuld.
— Han är öfverbevisad.
— Jag vill ej hindra er från att göra
er plikt, men nu vill jag vara ensam.
— Ensam! Vi två äro nu allena,
och ingen lär komma att störa oss,
sade han med lysten stämma.
Nu insåg Anna Petrowna det farliga
sin ställning.
— Gå er väg! utbrast hon. Gå,
annars ropar jag på betjänten.
— Betjänten? Han kommer inte,
om ni ropar. Jag har sändt bort honom
så att han inte skulle störa oss.
— Har ni . . .
— Ja, min dufva! För att jag genast
skulle få min belöning. Ge mig en
kyss, lilla turturdufva!
Motbjudande i sin råa lidelse
närmade Maxim Bachruschin sig Anna
Petrowna, som förfärad vek undan och
afvärjande sträckte ut händerna. Men
han ville ej låta den värnlösa undkomma.
Anna Petrowna flydde.
Han skyndade efter och fattade tag
i henne med sina råa händer.
Han drog den sköna kvinnan intill
sig, tryckte henne mot sitt bröst och
böjde tillbaka hennes hufvud för att
besudla hennes rena läppar med en kyss.
Men detta skulle ej lyckas honom!
I sista ögonblicket blef den för sin
frihet kämpande unga flickan varse en
revolver, som stack upp ur hans ficka.
Innan Bachruschin hann hindra henne,
hade hon dragit upp den och riktat
den mot honom.
— Tillbaka! ropade hon. Eller
annars skjuter jag er.
Med en vild ed släppte Bachruschin
henne.
— Ut eller . . .
— Jag skall hämnas!
Då tänkte Anna Petrowna äfven på
sin hämnd, men hon kände sig för
svag. Väl riktade hon det dödsbringande
vapnet mot den man, som förstört
hennes lycka, men hennes hand darrade.
I ögonblicket därefter var Maxim
Bachruschin försvunnen.
Anna Petrowna sjönk ned på soffan
och borrade ansiktet i kuddarna.
Nu hade hon förlorat sitt sista stöd!
Nu var hon ensam om hämnden.
Hennes kropp skakades af
snyft-ningar.
FEMTE KAPITLET.
Sergius Baburin hade snart skilts
från sin vän Iwan Gordjejeff.
Sedan han visste hvem den obekante
var, och från hvilket håll faran hotade,
kunde han ej tala om likgiltiga ting.
Han måste vara ensam för att i lugn
och ro öfvertänka förhållandena. För
hans blick öppnade sig en djup
afgrund af list och ränker, som blott
kunna vara möjliga inom den ryska
ämbetsmannakåren. Denna allena var
orsaken till den sjukdom, hvaraf
Ryssland led, denna gjorde att Ryssland
gick sitt förfall till mötes.
Sergius Baburin gick hem till sig.
Han ville vara ensam, för att i lugn
fatta ett beslut.
Baburin bodde i ett enkelt möbleradt
rum. Han hade ej större anspråk, ty
han var en af de människor, som äro
nöjda med allt, bara de äga full frihet.
Sergius hade genom sina relationer
för länge sedan kunnat få en
inkomstbringande ställning, men då hade han
måst offra sin frihet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
