Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, mars 1906 - Zarens förrädare. Roman från revolutionen i Petersburg 1905. Af Theo v. Blankensee. Bemyndigad öfversättning - Sjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvilkas intelligenta blick angaf, att de
sträfvade efter bildning.
Nu fick gamla Janka fullt upp med
göra!
Alla ville värma sig med en het
dryck.
— Hitåt, lille far Nikolai! ropade
den ene efter den andre.
En ny hop trängde sig in i
källarlokalen.
Man knuffades och armbågade sig
fram, ty alla ville sitta, men bänkarna
voro snart fullsatta.
Och oupphörligen inträngde nya
skaror.
— Alexei Maximowitsch skall tala!
— Är han redan här? ropade en
annan.
— Han är vår ledare! Han vet hvad
vi behöfva! ropades från motsatt sida.
Bland de nya gäster, som anlände,
var äfven Sergius Baburin med sin vän
Iwan Oordjejeff. Båda voro iklädda
den karaktäristiska arbetarblusen och
pälsmössa.
— Hit får jag nu söka min tillflykt,
sade Baburin förbittrad till sin vän.
Sedan man i går ville fånga mig, är
jag fågelfri.
— Men hur lyckades du undkomma?
Båda talade i hviskande ton, för att
ej blifva hörda af de omkringstående.
Det var dock ett sådant sorl, att ingen
kunde uppfatta deras ord.
— Då skottet brann af, svarade
Baburin, hade jag sprungit öfver taket,
och klättrade öfver närgränsande tak,
så att jag kom ned på en annan gata.
Nu är jag som en hetsad hund, som om
dagen måste gömma sig, och blott om
natten vågar lämna sitt gömställe.
— Har du inte varit hos Anna
Petrowna?
— Nej! Jag har ännu inte vågat
det. Men i morgon skall jag försöka
att få tala med henne.
— Var bara försiktig! Förkläd dig!
— Jag vet inte om jag därmed kan
skydda mig för Andrejanoffs bödlar.
— Han är en riktig blodhund!
— Men hämnden skall dock nå
honom! Jag har kommit hit för att
få hjälp att hämnas.
— Hvarför just här?
— Alexei Maximowitsch skall tala!
— Hvem är det?
— Jag har hvarken sett eller hört
honom. Men jag vet, att han beundras
af ett fritt Rysslands sanna vänner.
Han har mod nog, att ingifva arbetarna
tanken på ett fritt folk.
— Att han inte fallit i Andrejanoffs
våld?
— Nej! Han har många utvägar att
gömma sig. Och här vågar man inte
arrestera honom, ty arbetarna skulle
sönderslita den, som vågade bära hand
på Alexei Maximowitsch.
— Hvad är han?
— Han säger sig vara arbetare.
Men jag tror att han är student.
Rummet var fullpackadt med
människor. Och alla väntade att få höra
Alexei Maximowitsch tala.
Då gick en hviskning genom
mängden och därpå ropade man:
— Han kommer! Han kommer!
Alexei Maximowitsch kommer.
Sergius Baburin och Iwan Qordjejeff
sträckte sig på tåspetsarna för att se
den beryktade mannen.
Nu steg en ung, skägglös man, som
nästan såg ut som en gosse, upp på
en af de främsta stolarna. Gestalten
var liten och smidig, hyn mörk och
håret långt och svart. 1 de nattsvarta
ögonen brann en lidelsefull eld.
Fotogenlampan belyste skarpt hans
anletsdrag.
— Han ser ju ut som en gosse!
utbrast Gordjejeff ofrivilligt.
— Ja, men då han talar, är det med
en hundraårings vishet! svarade en
gammal arbetare, som stod bredvid
honom och hade hört hans ord.
Sergius Baburin sade ingenting.
Han stod bara och stirrade på den
unge mannen, som nu började tala.
Stämman ljöd först lugn och dämpad,
men så småningom blef han allt mer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
