Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, mars 1906 - Zarens förrädare. Roman från revolutionen i Petersburg 1905. Af Theo v. Blankensee. Bemyndigad öfversättning - Sjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och mer entusiasmerad och hans
nattsvarta ögon blixtrade.
Sergius tog ej blicken från Alexei
Maximowitsch.
— Det där ansiktet förefaller mig
så bekant, jag har bestämdt sett det
förut, hviskade han till sin vän. Men
hvar?
— Ja, det tycker jag också, var
Gordjejeffs svar. Jag har också sett
det förut, men kan ej påminna mig
hvar.
— Ja, hvar kan jag ha sett honom?
Den ungdomlige folkledarens
anletsdrag föreföllo Baburin så bekanta och
ändock främmande. Var det ett
misstag? Eller kanske blott någon tillfällig
likhet?
— Kanske att jag sett honom på
universitetet?
— Ja, det är möjligt!
Alexei Maximowitsch talade i
lidelsefulla ordalag om kampen i fjärran
östern, där Rysslands söner förblödde.
Han skildrade belägringen af Port
Arthur, hvars försvarare genom en
förtviflans kamp räddade det heliga
Rysslands ära. Endast ett sådant folk
som Rysslands vore i stånd till dylika
offer.
— Men för hvad goto desse tappre
sitt blod? utropade han med sin
klangfulla stämma. Jo, för absolutismens
bländverk, för den korrumperade
byråkratien! Ämbetsmännen lefva på de
pengar, hvarmed man skulle skaffa våra
söner varma kläder.
Därpå talade den ungdomlige
agitatorn om de stora, omfångsrika
försnillningar, som alla gjort sig skyldiga
till, från storfursten till den simplaste
skrifvare; den förre stoppade milljoner
i sin ficka, under det att den senare
stal ett par strumpor från de arma sol-
daterna. Alexei Maximowitsch talade
med allt större glöd. Än skildrade
han korruptionen bland
ämbetsmannakåren, hvarigenom Ryssland gick sin
undergång till mötes, ån
uppmanade han folket att göra uppror, att
gemensamt vända sig till zaren och
bedja honom om en konstitution. Och
slutligen visade han hvilken välsignelse
folkets herravälde vore för landet, att
folket borde stifta lagar och ställa
regeringen till räkenskap.
Och med följande ord afslutade
Alexei Maximowitsch sitt tal, som
varat nästan tvä timmar:
— Edra ord måste tränga till zarens
öron. I måsten församla er alla! Alla!
Med flygande fanor, med entusiasm
måsten I obeväpnade tåga till zarens
palats! Då skall han höra eder! Då
skall frihetens sol uppgå för Ryssland!
Ett stormande, bedöfvande bifallsrop
följde på Alexei Maximowitschs tal.
Men denne ville ej hyllas af
arbetarna, utan drog sig hastigt undan de
församlades bifallsyttringar.
— Vi måste skynda oss ut!
hviskade Sergius till sin vän. Jag måste tala
med honom och ta reda på hvem han
är, ty jag är säker om att jag känner
honom.
Baburin och Gordjejeff, som stodo
nära dörren, voro snart ute i det fria,
i den kalla, fuktiga vinternatten.
— Hvem kan han vara? sade
Gordjejeff.
— Jag måste veta det! Jag har en
känsla af att vi stått på fientlig fot med
hvarandra.
I detta ögonblick sågo båda, hur en
i en vid kappa insvept gestalt kom ut
genom en annan dörr och med hastiga
steg försvann i dimman.
— Där är han!
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
