Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1906 - En halftimme på Silfverdufvan. Skiss för Varia af Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skiss för varia
Af HILMA ANGERED STRANDBERG.
Jag stod i ett hvalf och såg midt öfver
den smala gatan på en grå,
slitt-rig vägg, där vattnet skvalade och höll
på att förgöra ett rödt plakat; bit för
bit gled detta ned, upplöst, otäckt och
försvann utför gatan i den öfversvällda
rännstenen. Rägnet forsade, och
himlens dunder rullade som salfvor ur
femtonpundskanoner från Alpen ned i
dalen — jag tyckte, att jag skulle våga
hvad som hälst för ett värksammare
skydd än det här draghålet.
I detsamma fick jag öfver en port
se en vinlöfsruska, hvarunder sköt ut
en stång med en silfverdufva — gissar
förrästen att hon var af ädelt tenn —
sväfvande på utbredda vingar likt den
helige Ande från predikstolstaket. Och
utan betänkande skyndade jag åstad för
att bringa min person under hennes
milda hägn.
Vägen bar genom en lång portgång
och öfver en gård, allt öde tyst. Midt
fram ledde glasdörrar in till vinstugan,
som befanns vara en ofantlig hvälfd
källare med tjocka stenväggar. Äfven
den tom med sin massa bord och
stolar. Jag satte mig längst bort i vrån
för att slippa se de fräsande blixtarna,
som af någon orsak föreföllo mig ännu
mindre tilltalande än vanligt.
Fortfarande ödslighet — på Silfverdufvan
ej en mänsklig varelse, hvarken kypare
eller värd. Endast rägnets smattrande
på gårdens stenläggning, dånet från
bärgen och viggarnas hväsande.
Småningom invaggad i öfvergifvenhet föll
jag i stilla betraktelser.
Det rörde sig helt enkelt om min
egen dumhet, att, trots varningar, ha
fördjupat mig så här i de ensliga
stadsdelarna uppe på Arcos borgklippa.
Dessa ödesdigra dagar ville
främlingarna knapt gå ensamma uppe i
olivskogen eller ute i byarna. Alltsedan
studentbråket i Innsbruck, där man, som
bekant, inte kunnat smälta de
nyinrättade italienska akademifakulteterna,
hade rashatet österrikare och italienare
emellan rundt hela Tyrolen och ett
godt stycke längre blossat upp i full
låga. Här vid gränsen åt Gardasjön
var ju folket egentligen italienskt,
därför kom fältropet att något entonigt
lyda: ned med tysken, och som detta
samma folk hyste en envis
föreställning om, att allt främmande, som inte
var engelskt, måste vara tyskt, gick
litet hvar af oss och kände sig otreflig
till mods. Nere i Riva, tullstaden, som
vi skymtade ute vid ändan af Garda,
ståtade alla plank med sådana där
blodröda plakat, manande till kraftig
resning mot främlingarna, islossningen
vore börjad, bojorna brutna, nya tider
i antågande, därför: rent hus på hotell
och pensionat, och Italien — eller hvad
man då hälst ville tänka sig som lta-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
