Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1906 - Zarens förrädare. Roman från revolutionen i Petersburg 1905. Af Theo v. Blankensee. Bemyndigad öfversättning - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En darming genomfor hennes kropp,
vid blotta tanken på, att Bachruschin
omfamnat henne.
Baburin, den ende som kunnat
beskydda henne, var förlorad för henne.
Han försmäktade i en fuktig cell, dit
ej en solstråle trängde. Nu hade hon
ingen annan än sig själf att lita på.
Dystra voro de tankar åt hvilka
Anna Petrowna hängaf sig. Hon kunde
ej tänka på annat än den fara som
hotade henne.
Men hon måste vara stark, hon fick
ej öfverlämna sig åt förtviflan. Hon
hade ju så mycket ännu att utföra här
i lifvet.
Nu visste hon åtminstone, att Maxim
Bachruschin var den fiende, för
hvilken hon först och fräinst måste akta
sig.
Hennes tankar gingo tillbaka till
den mördade fadern.
Men hvem var den skurken, som
kunnat begå ett dylikt brott?
Hon visste hvem som var upphofvet
till ogärningen, men ej hvem som
utfört den.
Så usla och fördärfvade voro dessa
människor, att de ej drogo sig för
att låta en oskyldig lida, ehuru de
voro öfvertygade om hans oskuld.
Detta var den rättvisa, som utöfvades
af Bachruschin och Andrejanoff.
Anna Petrowna erfor en djup smärta
vid dessa tankar. Hvad hade hon
förbrutit, eftersom hon drabbades af
ett sådant öde?
Hon var så försjunken i tankar, att
hon ej märkte hur tårarna droppade
ned på hennes brännheta kinder.
Ett hårdt, hänsynslöst bultande på
dörren kom henne att fara upp. Raskt
aftorkade hon tårarna och ropade:
— Stig på!
Dörren slogs upp, och tre skäggiga,
råa polisbetjänter klefvo in i rummet.
Förfärad drog Anna Petrowna sig
tillbaka, ty vid åsynen af de tre
karlarna, anade hon hvilket öde som
skulle drabba henne. Sergius Baburin
hade de låtit försvinna, och nu skulle
man förfara med ‘henne på samma
sätt. 4 *
— Hvad vilja ni?
En af de tre trädde fram, det var
Andrejanoffs verktyg, Michail
Jakowle-witsch, som anställt den misslyckade
jakten efter Baburin.
— Anna Petrowna Michailow, jag
arresterar er i lagens namn.
Den sköna unga flickan gaf till ett
rop af förtviflan.
— Det är Bachruschins verk!
— Ni anklagas för, att såsom
anarkist ha hyst och utfört upproriska
planer.
— Jag följer er inte.
— Då ha vi order att ån vända våld.
— Det är på det viset den
hedersmannen Maxim Bachruschin skipar
rättvisa! Så handlar han mot värnlösa
kvinnor! Skam öfver Ryssland om det
längre tål ett sådant utskum.
— Tyst! röt Jakowlewitsch åt Anna
Petrowna. De ord ni nu yttrat, äro
nog för att arrestera er.
Den unga flickans ögon blixtrade af
vrede och hämndlystnad.
— Hvart ämnar man föra mig?
— Till Schliisselburg.
— Han vill hämnas, men jag följer
er ej. Jag är oskyldig och låter er
inte rödja mig ur vägen, som ni gjort
med tusen andra.
— Ännu en gång frågar jag er:
följer ni med frivilligt eller ej?
— Nej! Bruka våld om ni vill.
Med sammanbitna tänder ropade
Michail Jakowlewitsch till sina båda
följeslagare:
— Gripen henne!
Men då sprang Anna Petrowna
undan, och i nästa ögonblick hade hon
fått fatt i en knif, som hon hotande
höjde mot angriparna.
— Tillbaka! Den som rör mig är
dödens!
Polisbetjänterna veko ofrivilligt
undan, då de sågo den stora knifven
blixtra i Anna Petrownas hand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
