Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1906 - Zarens förrädare. Roman från revolutionen i Petersburg 1905. Af Theo v. Blankensee. Bemyndigad öfversättning - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Pultroner! ropade Michail
Jakow-Iewitsch. Äro ni rädda för en kvinna?
Anna Petrowna stod där med
sammanpressade läppar. Hvarje blodsdroppe
tycktes hafva vikit från hennes ansikte.
Hon var besluten att sälja sin frihet
så dyrt som möjligt.
Men de tre männen hade synbarligen
ofta varit med om en dylik förtviflans
kamp, ty enhvar af dem visste genast
hvad han hade att göra. De skildes
åt, för att angripa Anna Petrowna från
tre håll.
Michail Jakowlewitsch var den förste
som kastade sig öfver henne. Knifven
riktades mot honom, men för sent.
Samtidigt rusade den ene af de båda
andra på Henne från sidan, och grep
tag i den hand som höll i knifven.
Nu var hon förlorad.
Hon kastades till golfvet och bands
med läderremmar, så att hon måste
ligga orörlig.
Med ett rått skratt tog Michail
Jakowlewitsch nagajkan, som han bar
vid sidan, och riktade ett tungt slag
mot den värnlösas rygg.
Då förlorade den arma medvetandet.
Hon visste ej hur länge hon varit
afsvimmad, hon visste ej heller hvad
som förefallit. Hon hade glömt allt
som skett, sedan hon slagits till golfvet.
Och det var en lycka, ty hon skulle
ej kunnat bära tanken på den skymf
som tillfogats henne.
Då hon återfick sansen, såg hon
blott ett ogenomträngligt mörker. Hon
ville röra på sig, men kunde det ej.
Hon låg fastbunden på en brånk. Hon
insåg att hon var inspärrad i en vagn,
ty hon hörde hjuls rullande och de
galloperande hästarnas steg. Hon kände
äfven stötarna, då hjulen rullade öfver
en sten.
Anna Petrowna öfvertänkte hvad
som skett.
Men hon kunde ej erinra sig mera,
är att tre råa karlar slagit henne till
golfvet. Men hvar var hon nu? Hvart
förde man henne?
Ovissheten pinade henne mera än
alla de kval hon led.
Hvilka lidanden voro väl i
beredskap för henne?
Då vandrade hennes tankar åter
tillbaka till Baburin. Han led säkerligen
likadana kval, och hade ingen som
stod på hans sida.
, Var hon ensam i vagnen?
Hon försökte att vända på hufvudet.
Men hon såg endast samma
ogenomträngliga mörker.
— Är någon här? frågade hon med
darrande stämma.
— Aha, är ni vaken nu, sköna Anna
Petrowna? sade en hånfull röst.
Anna Petrowna teg, ty hon hade
igenkänt stämman. Det var hennes
fiende, Maxim Jurjewitsch Bachruschin.
Då den unga flickan ej svarade,
fortsatte Bachruschin i samma hånande ton:
— Nå, min söta dufva, är du lika
omedgörlig? Jag ämnar tämja min
vilda fågel! Du får allt låta bli att
klösas! Säg mig, lilla sötnos, vet du
hvart färden går?
— Till döden, hoppas jag.
— Nej, nej, mitt barn! Det vore
skada. Jag skall bara tämja dig, min
lilla dufva!
Annna Petrowna bet ihop läpparna
och teg.
Nu var hon i den mans våld, af
hvilken hon ej kunde vänta sig något
medlidande eller förbarmande. Hon
var värnlös gentemot honom. Hvad
hade hon nu att vänta? Hur långt
skulle han gå i sin sinnliga, djuriska
lidelse? Anna Petrowna kunde höra
sitt eget hjärtas slag, så hårdt klappade
det af fruktan och ångest.
Fanns det ingen möjlighet till flykt?
En djup hopplöshet fyllde hennes
sinne.
Ingen räddning! Allt var förloradt!
— Hur är det, min dufva lilla?
sade Bachruschin hånande. Är du
inte glad åt, att ha mig i din närhet.
Min älskling, jag skall rädda dig! Du
blir fri när du blir min hustru.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
