Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1906 - Zarens förrädare. Roman från revolutionen i Petersburg 1905. Af Theo v. Blankensee. Bemyndigad öfversättning - Nionde kapitlet - Tionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hur mycket Baburin än hittills litat
på sin vän, så hade de olycksöden,
som på de sista dagarna drabbat honom,
gjort honom till den grad misstrogen,
att han dröjande svarade:
— Det ligger ej utom möjlighetens
område.
— Då är det bäst, att ni inte för
honom yppar er tillflyktsort.
TIONDE KAPITLET.
I Petersburgs morgontidningar stod
några dagar därefter följande notis:
»Åter har det lyckats vår nitiska
poliskår att oskadliggöra en farlig
anarkist. Man fann hos henne utkast
till ett attentat mot zarens lif.
Anarkistens namn är Anna Petrowna
Micha-ilow; hon sitter nu i Peter
Paulsfän-gelset och kommer förmodligen att
sändas till Sibirien. Hennes
förmögenhet tillfaller staten.»
Denna notis väckte ej synnerligt
uppseende, ty allt intresse riktades på
kriget i Mandschuriet. Port Arthur
var nära sitt fall, och ehuru man så
mycket som möjligt sökte hemlighålla
detta var det snart för de invigda ej mer
någon hemlighet, att den stolta
fästningen innan nyåret måste kapitulera.
Allt detta bidrog till att notisen blef
nästan obemärkt. Dessutom hörde
dylika meddelanden ingalunda till
ovanligheten och blott alltför ofta läste man
om att den eller den anarkisten
arresterats, och att hans förmögenhet
in-dragits.
Men en person lutade sig dock öfver
tidningen och stirrade på raderna, till
dess bokstätverna dansade för hans
ögon.
Det var Sergius Baburin, som satt
vid ett bord i ett ljust och gladt rum,
som Celina Wolkanska anvisat honom
och där han hittills fått vara i
fred.
Detta rum var det sista i den stora
våning Celina bebodde. Det skildes
från de öfriga genom en gipsvägg, i
hvilken en tapetdörr anbragts. Men
dessutom hade Baburins rum en annan
utgång, och tapetdörren till Celinas
våning var läst. Då Baburin gick in
för att äta middag, måste han ringa
på tamburdörren.
Eljes var han högst sällan
tillsammans med den förföriska, koketta
polskan, som alltid sökte att med skämt
fördrifva hans oro för Anna Petrowna.
Många gånger lyckades det henne också.
Men i så fall kände han efteråt dess
djupare förlusten af sin fästmö och en
stark motvilja mot Celina Wolkanska,
som lyckats att fängsla honom.
Då visade han sig ej för henne på
en hel dag, utan läste in sig i sitt rum
och uppgjorde fantastiska planer att
befria Anna Petrowna.
Då han för andra gången genomläst
tidningsnotisen, kände han hela vidden
af Rysslands skam och förnedring.
Hvem kunde kontrollera att notisen
var sann? Ingen! Hvarifrån kom
dessa och alla dylika städse
återkommande meddelanden?
Polisen, det ville säga Bachruschin,
skref dessa notiser, som sedan
ordagrannt måste aftryckas.
Baburin brast ut i ett hånskratt, som
gen ljöd i det höga rummet.
U*Hvad Jhade man gjort åt Anna
Petrowna? Hvad skulle henne öde
blifva?
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
