Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5, maj 1906 - Sven Lidman. Af John Landquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN LIDMAN.
Af JOHN LANDQUIST.
För hvar diktens älskare; som läste
den unga Sven Lidmans första tunna
dikthäfte Pasiphaé, stod det klart, att
man här hade framför sig en
lifskraf-tig fantasi och en artistisk begåfning,
till hvars nya ords och rytmers klang
man spetsade öronen och vardt en
väntande. Väl var det en stormig och
obehärskad genombrottspoesi, där
känslan stundom var starkare än den
konstnärliga takten, tankesammanhanget i
flera dikter förvirradt, och
besinningens tyglar styrde icke ständigt den
djärfva och ystra vinghästen. Men
däri fanns icke en dikt, knappt en
strof, i hvilken icke nästan som i
misstag undsluppit den antik- och
lifsru-siga poeten ett anslag, en rad af
briljant talang, af slående och
öfverras-kande skönhet. Den borna poeten
blixtrade fram i uttryckets glans, i
vändningens ridderliga käckhet och
alla tvifvel nedtystande bravur. Här
härskade en häjdlös subjektivism, men
— och detta var frapperande — klädd
i en främmadartad antik miljös
patetiska ståt. Det var tydligt, att han
hade ett konstnärsogas och
konstnärsöras objektivt sinnliga glädje af syners
och färgers prakt och rytmers välljud
i och för sig. Poetens diktarmantel
var tung af broderier och ädelstenar.
Han hade redan från början skapat
sig ett eget drömrike, egen
teatergarderob och dekorationer. Den bedrar
sig, som tror, att Sven Lidmans
huf-vudsyfte var att verka tidstrogen
antiken, att han som André Chénier är
en lärd och stilla filolog som
tålmodigt tillbragt sin ungdom, lutad öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
