Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5, maj 1906 - Sven Lidman. Af John Landquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ternas dikter, då vi äro alldeles lyfta
ur hvad som var vår ro och vårt hem,
då vi sväfva utan fäste och själen
känner sig så hjälplöst liten, förrådd och
ensam. Alltmer förlorar sig vår väg
i dimmor och mörker, allt som varit
oss kärt ha vi redan glömt, och
ensamheten sväller som ett svart haf allt
högre upp omkring oss. Men en
gång, blott vi vänta, stiger åter det
röda, varma, stolta gryningsljuset,
hvars solpilar döda mörkrets groteska
fantomer, men pånyttföda
människohjärtat. På morgonstrålarna hänga
som helgonets vantar nycklarna till
svåra gåtors lösning. Ödmjukheten
inför ljuset är en stämning, som ofta
återkommer hos Lidman, och han
apostroferar det stundom med en böns
eller en psalms innerlighet:
O låt mig lyfta mina händer tunga
af nätters brottarkamp med döden
och ljusets hymner lat mig ödmjukt sjunga
med blickens spegel fylld af gryningsglöden.
Det är en längtans bön att från det
förvirrade, mållösa, föga vissa och
vetande lif, som dock förblir
känslomänniskans, komma till klarhet, fasthet och
hvila i sig själf.
Det hellenska vemodet öfver
förintelsen tolkar Lidman i pompösa och
mäktiga strofer, t. ex. i dikten om
Persefone, i hvars öga ännu med
smärtans svidande saknad bränner den
glänsande solen, purpurns eld och
hyacintens fägring. Man kommer att
tänka på Antigones sköna klagan hos
Sofokles, då Hades kopparportar skall
stänga henne för evigt från dagens
stora hvita stjärna och hon skall gå
ned till skuggornas njutnings- och
dådlösa natt, utan att ha smakat på lifvets
middags kärlek och styrka, utan att
ha famnat och tjänat sin brudgum,
smekt ett barn, för att fyllande
tillvarons mått hedras på ålderdomen af
sina ättlingar. Men äfven en annan
motsatt stämning, liknande den i
Hei-denstams Jairi dotter, ger Lidman
uttryck för, den af jordiska viljors och
uppgifters litenhet för den som
smakat tystnadens, tankens och svårmodets
ro. Ingen kan undgå att fängslas af
strofernas konstnärliga ädelhet i
»Odys-seus återkomst från Hades».
Silfverpopplarnas glans och ethems
darrande blå
skrämde med skärande färger tystnadens
djupögde man,
han som i skymningens smärta fått genom
Hades gå
fången i skuggornas dröm och de stilla
grubblarnas bann.
Tagelomfladdrade hjälmar locka ej hjälten
till striden
han som ej äger mera vänner, hem eller
stad:
längtan till dagens sol, som brände den
unge Peliden,
ack, huru barnslig den blef dig ädle Laértiad!
Men priset af alla antikdikterna tar
dock Systrarna. Jag anför blott
skildringen af nymfernas förföljare Pan
med naturens eviga sommarfrid i sin
heta blick:
Han hade redan oss funnit och vi snyftade
rädda hans namn
och hans öga var lugnt såsom hafvet och
med glans som af solens glöd.
Hans bröst var höghvälfdt och ludet, och
han slöt oss hårdt i sin famn
och hans mun var mjuk som en frukt och
lyste som drufvan röd.
Trots sin subjektivitet eljes drifver
Lidman i antikmålningarna 1’art pour
1’art, och hans bildval har blifvit allt
mer läckert och sofradt. Bilderna äro
stundom djärfva och måste dock väcka
förtjusning hos en ögats gastronom,
såsom då det i den sista diktsamlingen
heter:
Soin fjärilsvingar på en mörkblå ros
ses hvita segel öfver hafvet gunga.
»Källorna» ha för öfrigt i viss mån
en annan karaktär än Lidmans
föregående dikter, de äro icke så ofta så
stora i tonen, men innerligare,
mjukare, mer själiska. När man lefvat
mera, blir man mera stilla, och
själf-bekännelserna falla tyst ned i vårt
sköte som ren länge mogna frukter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
