Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5, maj 1906 - Olika vägar. För Varia af Anna-Lisa Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLIKA VÅGAR.
FÖR varia AF ANNA-LISA ANDERSSON.
Bankiren och riddaren herr Malte
Ambjörn Borg stod försjunken i
tankar utanför hotel Rydberg, där han
superat med några vänner. Klockan
var half tolf, men han kände ingen
lust att bege sig hem, där ingen mer
än tjänarna väntade honom. Hans
hustru hade rest till sina föräldrar
med barnen och skulle stanna där
ännu en tid. Vinternatten var bistert
kall, snön knarrade under de
förbigåendes fötter och rimfrosten hade lagt
sig på telefontrådarna, så att de
gnistrade som tjocka kristallsnodder mot
den mörka himlen. Herr Malte Borg
slog upp pälskragen och började med
långsamma steg gå framåt torget, en
liten promenad skulle göra honom
godt efter vistelsen i det öfverfyllda
kaféet, där luften var tjock af cigarrök
och punschångor.
Han vek af nedåt strömmen, där
isflaken dånande och rosslande
slungades i en vild dans i vattnets kalla
famn. Den ensamme vandraren stod
och lyssnade på dånet från det mörka
djupet, så drog han pälskragen tätare
kring halsen och vände sina steg mot
Kungsträdgårdens dunkla alléer.
Tornuret i Jakobs kyrka slog tolf dofva
slag — hade han stått och drömt
nere vid strömmen!
Han påskyndade stegen, men
häj-dades plötsligt af en darrande
barnröst :
»Qe mig en slant, snälla herrn.»
Till vänster ur alléns mörker löste
sig liksom en skugga och en liten
tiggargosse kom fram till honom med
utsträckt hand.
Men bankiren herr Malte Borg var
icke i humör att knäppa upp sin varma
päls och taga fram portmonnän för
att ge allmosor till näsvisa
tiggarungar midt i natten, så han fortsatte lik-
giltigt sin väg, utan att akta på den
bönfallande rösten.
Efter en stund hörde han ljudet af
springande fötter och gossen kom p|
nytt fram till honom och upprepade
sin bön.
»Skäms pojke, tigg på dagen, om
du har lust, men låt folk vara i fred
på natten», snäste han åt den lille.
Denne stod förskräckt öfver det
ovänliga svaret, men så sprang han på
nytt efter den pälsklädde herrn och
ropade: »Ni har kanske aldrig varit
hungrig eller frusit och fått stryk, när
ni kommit hem utan pengar.»
Nej, så illa hade det aldrig varit
för bankiren Borg; han drog på
munnen åt de barnsliga orden.
»Kom hit min gosse», sade han
litet mindre barskt, »vi ska se, om det
finns något åt dig.»
Gossen närmade sig och tog af sig
mössan samt vände sitt bleka, magra
ansikte upp mot den taland,e. Denne
kastade en hastig, likgiltig blick på
honom, men något i de tärda dragen
måtte ha slagit honom med häpnad,
ty han gjorde en plötslig rörelse som
för att gripa tag i gossens arm. Den
lille blef rädd och vände sig om för
att springa sin väg, men halkade på
snön och föll — i nästa minut hade
Malte Borg lyft upp honom och drog
honom med sig till en lykta.
Gossen var tydligen alldeles
förskrämd, skenet från lyktan sken klart
öfver det kloka barnaansiktet med de
stora, vidt uppspärrade ögonen, som
lyste vilda af trots och förfäran, men
på samma gång tårfyllda och djupa
i förtviflans bönfallande ångest.
Den blicken hade du sett en gång
förut i ett par andra ögon, Malte
Borg, och nog hade du skäl att
minnas de ögonen, fast du gjort ditt hjärta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
