Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5, maj 1906 - Zarens förrädare. Roman från revolutionen i Petersburg 1905. Af Theo v. Blankensee. Bemyndigad öfversättning - Elfte kapitlet - Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hans ögon stirrade mot en punkt.
Hvad var det som så tilldrog sig hans
uppmärksamhet?
En afbruten pil! Den något
klumpigt tillverkade spetsen var af järn och
träskaftet var afbrutet. Och denna pil
låg i papperskorgen, helt vårdslöst
dit-kastad, men dock med tydlig afsikt att
döljas.
Skulle–––––-?
Sergius Baburin tog skyndsamt pilen
och stoppade den på sig, mycket
försiktigt, ty en aning sade honom att den
var förgiftad.
Och det var ett starkt gift som dödat
Michailow.
Då Iwan Qordjejeff kom tillbaka,
satt Baburin åter på sin stol. Men
han reste sig upp och aflägsnade sig
i en sådan hast att Iwan Gordjejeff
såg efter honom med en skakning på
hufvudet.
— Hvad är det åt honom?
mumlade han. Alltsedan Michailows död
är han ej sig lik. Stackars karl!
TOLFTE KAPITLET.
1 tröstlös förtviflan låg Anna
Petrow-na i sin cell.
Hennes ansikte var affallet efter
umbäranden och lidanden, hon var blott
en skugga af det hon förut varit.
Hennes ögon voro omgifna af mörka
ringar och rödkantade efter alla
sömnlösa nätter.
Hon såg knappt dagsljuset, som
endast kom från en liten, med tjockt
järngaller försedd öppning högst upp
i muren och som försatte cellen i
half-skymning. Murarna voro fuktiga och
så isande kalla, att den olyckliga
darrade af köld.
På en hög halm låg hon hopkrupen
för att hålla sig varm. Hur eländig
och öfvergifven hon än var, önskade
hon sig dock ej döden utan ville
lefva.
Ej en enda gång under hennes långa
fängelsetid hade järndörren öppnats.
Genom en liten lucka satte man in
vatten och så mycket mat att hon ej
hungrade ihjäl.
Jämte dessa fruktansvärda kroppsliga
lidanden led hon äfven outhärdliga
själskval.
Ovissheten om hennes eget och
Sergius Baburins öde pinade henne.
Dagarna och nätterna föreföllo henne
oändligt långa och hvarje minut
innebar nästan en evighets kval.
Hon öfverfölls stundom af längtan
efter döden och i hvilken form som
helst hade hon hälsat honom
välkommen. Men då en blek solstråle nådde
henne i fängelset, då hon tänkte på
det lidande som oförskyldt drabbat
Baburin, då ville hon lefva, lefva för
att hämnas.
Så gick den ena dagen efter den
andra.
Hennes största pina var att då maten
sköts in genom luckan höra
Bachru-schins röst.
Regelbundet, med fyra eller fem
dagars mellanrum, hörde hon hans
hånfulla fråga:
— Nå, min söta dufva, är du inte
tam ännu?
Anna Petrowna teg, när denna fråga
riktades till henne, men hon måste
hålla båda händerna mot sitt häftigt
klappande hjärta för att ej skrika af
smärta.
— Nå, min dufva lilla, vill du inte
ge mig en kyss? Gif mig en och du
blir fri. Jag kan gifva dig friheten.
I hans ord låg ett fruktansvärdt hån.
Anna Petrowna undrade ofta öfver
att hon ej blifvit vansinnig, men hennes
starka vilja, som ej en gång döden
kunde böja, höll henne upprätt.
Föresatsen att hämnas!
Hur ofta låg hon ej på knä på det
kalla stengolfvet och bad. Men blott
en bön kom öfver hennes skålfvande
läppar.
Bönen om hämnd och vedergällning.
Med vemod tänkte hon på Baburin;
hon trodde honom vara död.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
