Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5, maj 1906 - Demaskerad. Roman af Headon Hill. Bemyndigad öfversättning för Varia - Kap. XIII. Kaplanen från Wormwood Scrubs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Som jag gissat, om monsiur
behagar!
De Guérin tillkännagaf genom en
gest med handen att han ej hade
någonting vidare att säga, och Glenister drog
sig tillbaka till skänken, hvarest han
stod kvar, vördnadsfull och påpasslig,
tills ankomsten af en ny person klädd
i en löst sittande morgonrock af
brokad kom insvassande i rummet och
slog sig ned vid bordet. De Guérin
sände henne en flyktig blick, som
dock röjde en viss oro.
— Du är helt enkelt förtjusande,
ma mie, morgonens strålande gudinna!
sade han, i det han makade undan sin
korrespondens med en ojämförlig fransk
gest, som tydligare än ord förklarade
att intet utom hans vackra vis-å-vis
numera hade anspråk på hans
uppmärksamhet.
Kvinnans i ögonen fallande skönhet
var verkligen storartad och stod sitt
prof i det varma solsken, som föll in
genom det stora fönstret framför henne.
Hennes dragningskraft bestod till en
stor del i den rika koloriten, i de
harmoniska färgnyanserna i hennes friska
hy, i de fylliga, bågformiga läpparnes
mogna, röda färg och de felfria
tändernas elfenbenaktiga hvithet och
härrörde fastmer från dessa prydnader än
från uttrycket, som åtminstone för
tillfället skvallrade om ett mycket dåligt
lynne.
Hon låtsade ej om den blomstrande
komplimangen, medan hon tog rikligt
för sig af rätterna på silfverfatet, som
Glenister presenterade. Då hon
försett sig, tecknade de Guérin åt gubben
att lämna rummet.
— Hvarför visade du bort honom?
frågade hon, då de blefvo ensamma.
Jag har inga hemligheter att afhandla
med dig.
— Nå väl, min kära Coralie, för
att säga sanningen, så röjer ditt
ansikte, hur förtjusande det än är, en
undertryckt retlighet, om vi så få kalla
det, svarade baronen såfligt. Utan
tvifvel en följd af en orolig natt. Men
som det är ditt köns privilegium att
vara litet vresigt efter en sådan natt,
skickade jag gubben utom hörhåll.
Han är trogen som stål men en smula
nervös på grund af sin ålder. Jag
önskar icke att han skall oroa sig i
den tron, den alldeles omotiverade
tron, att det finns en splittring inom
lägret.
Damen fortfor under några minuter
att äta ifrigt utan att svara. Därpå
makade hon undan sin tallrik och slog
litet konjak i en kopp, som var fylld
med svart kaffe utan grädde. Sedan
hon tömt den i botten, sände hon sin
kavaljer en granskande, ovänlig blick.
— Hör på, Henri, började hon med
en hård röst, som bildade en stark
motsats till hennes förtrollande behag,
du satte nyss ditt eleganta finger på
den enda svaga punkten i hela
programmet. Det måste verkligen bli en
ganska svår splittring inom lägret med
ty åtföljande sammanstötningar, om
icke jag tages med i räkningen. Jag
har i alla fall tröttnat på att ha med
saken att göra, om jag inte får vara
tillsammans med dig och njuta af
lif-vet. Det är inte alls roligt att bo på
ett medeltids slott med en fransk baron,
om man inte får spela en motsvarande
roll. Förr har jag ju alltid stått på
jämn höjd med dig.
— Och det gör du äfven nu, sade
de Guérin, utom till skenet. Jag trodde
du förstod, då jag förde dig hit, att
du måste hålla dig stilla, tills vi skola
börja arbeta i utlandet. Då kommer
din tid — då skola dina framstående
talanger än en gång göra dig
oumbärlig!
— Allt detta känner jag till, du kan
spara dina ord, lydde det vredgade
svaret. Jag skulle vara redo till allt,
om du ej inlåtit dig med den där
flickan på Basset Hall. Du kan ej hindra
att jag ju ser och hör åtskilligt, äfven
om jag ej går ut med dig.
— Men min snälla Coralie, du be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
