Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1906 - Henrik Ibsen. Af Jessie Bröchner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
har han haft sitt älsklingskafé. Därför
hade också hans personliga vänner
för vana att icke störa honom ens
med en hälsning, då de sågo honom
på kaféet. Ibsen har för öfrigt själf
sagt, att han icke brukade gå till
kaféet för att dricka öl eller taga sin
»pjolter» utan för att arbeta, för att
»digte» i sitt anletes svett. Då talet en
gång föll på en välbekant författare,
som var en mycket uppburen gäst vid
middagsbjudningar, anmärkte Ibsen:
»Hur är det möjligt för den mannen
att få tid att koncentrera sig och skapa
något verkligt godt?» Då Ibsen hade
ett nytt arbete i tankarna, blef han
ännu mer enstöring än någonsin, hans
känslighet ökades, han uppgick helt
och hållet i sig själf, och den minsta
småsak kunde bringa honom ur hans
tankegång. Ibsen lefde helt enkelt
med de personligheter han skapade,
blef förtrogen med dem, betraktade
dem om och om igen från alla sidor.
— En gång frågade en af Ibsens
vänner honom, huru det kom sig, att han
kallat hjältinnan i »Et Dukkehjem»
Nora. »Jo», svarade Ibsen i
förtrolig ton, »hon hette i själf va verket
Leonora, men hon var älsklingsbarnet
i familjen och därför kallade alla
henne för Nora.» — —
Trots många bittra minnen, från
hvilka han icke helt och hållet kunde
frigöra sig, begynte ett nytt lif för
Ibsen, då han våren 1864 vände
Kristiania ryggen. Han hade sprängt
sina bojor, som han. själf uttryckte
sig, och styrde nu kosan till »den
eviga staden», där hans maka och barn
inträffade på hösten. Snart lärde han
älska Rom, njöt i fulla drag af dess
klassiska omgifningar och af att
umgås med besläktade andar. Detta
besök i Rom inledde en längre vistelse
i utlandet ända till år 1891, då Ibsen
åter slog sig ned i Norge. Det dröjde
ända till år 1874, innan han ens
tillfälligt besökte hemlandet.
Egendomligt är det, att Ibsen, som älskar
den ytterligaste regelbimdhet i vanor,
så ofta bytte om vistelseort under
dessa 27 år. Än uppehöll han sig i
Rom, ån i Dredsen, än i Munchen,
och denne svärmare för ett vackert
hem bodde under nästan hela denna
tid i af hyresvärden möblerade bostä-
der. Först några få år innan han
återvände till Norge, möblerade han
själf sin våning; dessförinnan hade
han småningom skaffat sig en liten
tafvelsamling.
»Brand» utkom 1866 och »Peer
Gynt» 1867. — Lyckan, liksom
olyckan, kommer sällan ensam.
Regeringens redan nämnda gåfva samt
»Brands» och »Peer Gynts» succés
åstadkom i råtta ögonblicket den
vändning i förhållandena, som var ett
oeftergifligt lifsvillkor för Ibsen. Hans
tillgångar voro nämligen fullständigt
uttömda, och Ibsen, som man är van
att tänka sig som en högdragen,
prydligt klädd gentleman, ägde då endast
en mycket anspråkslös garderob. Men
tack vare sin förbättrade ekonomi
uppträdde han snart i sammetsrock, hvit
väst och käpp med guldkrycka.
På hösten 1868 lämnade Ibsen Rom
och slog sig i förstone ned i
Dresden. Följande sommar besökte han
Danmark och Sverige, men undvek att
återkomma till Norge. — Ibsen hade
blifvit en berömd man. Han hade
mottagit sin första orden i Stockholm
af konungens egen hand, och den 9
oktober, då »Mætis» lade ut från
Marseilles hamn, var han eri af de åttiosex
berömde män, som medföljde för att
som officiella gäster öfvervara
öppnandet af Suez-kanalen. Denna
högtidlighet gjorde för öfrigt ett mäktigt
intryck på Ibsen. För några af sina
vänner har han, efter hvad jag hört,
berättat mycket utförligt om denna
färd på sitt eget lugna, men
spirituella och intagande sätt. Han inbjöds
under resan till den kejserliga jakten,
och kejsarinnan Eugenie serverade
honom själf hans té. Af denna tripp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
