Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1906 - Olika vägar. För Varia af Anna-Lisa Andersson (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
båda händerna om stolskarmen — så
väntade han.
Hon stod framför honom, och
blicken från de djupa, hafsblå ögonen
tycktes läsa hans själs innersta tankar.
Hur länge Malte Borg stod och
stirrade in i de ögon, som han trott
slutna för alltid, visste han icke, men
det föreföll honom som om sekler
dragit förbi och evigheten börjat. I
rummet var så tyst — så evighetstyst, fast
två människohjärtan slogo med
stormande slag.
»Malte Ambjörn Borg, känner du
igen mig?»
Den klara rösten ljöd hård i
tystnaden, för mannen var det som om
djupa klocktoner brusat i luften,
ringande själaringning öfver all hans
jordiska lycka. Han svarade icke — det
värkte uppe i hjärnan, som kändes likt
en blykiump — Elsa lefde — hans
gosses mor! En flod af minnen kom
störtande öfver honom — hur hon
en gång på knä anropat honom om
förbarmande, och det minnet band
hans tunga — han teg alltjämt. Kunde
skam och ånger bränna så hett? Malte
Borg skulle velat gömma sig med sin
svidande blygselkänsla i mörker, men
han kunde icke röra sig ur
stället, de klara ögonen höllo honom
fången. Inte kunde det vara lilla blida
Elsa som hade så kalla, kloka ögon,
Elsa Thoreson var död — det här
var ju en främmande kvinna, som
tagit hennes röst och gestalt.
Med en förtviflad ansträngning
återkom han till sig själf.
»Hvad vill du», frågade han tungt.
»Jag vill ha mitt barn.»
Hon kunde icke längre hålla sig
upprätt, utan sjönk ned i en stol och
åter låg tystnaden tung i rummet.
»Jag vet, att det är mitt barn, som
du har tagit upp», återtog Elsa efter
en stund, »jag har sökt honom länge
och länge begråtit honom som död,
hur han har kommit hit öfver till
Sverige och i din väg vet jag icke, men
nu, då jag funnit honom, vill jag ha
honom tillbaka.»
Malte Borg berättade i få ord, hur
han funnit gossen och hvad denne i
sin tur sagt om hvad han upplefvat.
Elsas ansikte blef allt blekare
medan hon lyssnade till orden, som
mödosamt gingo öfver den talandes
läppar.
»Mitt barn har fått gå och tigga
på gatorna», sade hon liksom för sig
själf, »åh, hur föräldrarnas skuld
straffas på barnen». Hon vred händerna
i vånda, men hennes ögon förblefvo
torra, sorg kunde icke mer komma
henne att gråta. Det slog mannen,
att hon hela tiden sagt »mitt barn»,
icke vårt» han förstod, att allt det
förflutna var dödt för henne.
»Hur kunde du förmå din hustru
att låta honom stanna i ert hem»,
frågade hon efter en lång tystnad.
»Jag låt henne välja mellan detta
och skilsmässa, för gossen ville jag
icke afstå ifrån.»
»Du har lätt att skiljas, då det
gäller dina egna intressen.»
Det var första gången Malte Borg
hörde ett bittert ord från Elsa och han
kände det som ett slag.
»Det var för gossens skull»,
stammade han.
»Det var nog mest för din egen,
gossen kunde fått det lika bra hos
någon annan, men i alla fall är jag
tacksam för, att han kom i ditt hem,
ty därigenom fann jag hans spår. Din
hustru har varit god på sitt sätt mot
honom, fast hans närvaro måste för
henne ha kännts som en kränkande
orätt, men du har aldrig varit van vid
att taga hänsyn till andras känslor.
Nu skall jag befria henne från denna
börda...»
»Elsa, var barmhärtig, jag kan inte
lefva utan gossen.» Han sträckte sin
kalla, skälfvande hand mot henne, men
hon undvek beröringen genom att luta
sig bakåt i stolen, när han såg denna
rörelse, lät han handen sjunka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
