Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1906 - Olika vägar. För Varia af Anna-Lisa Andersson (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Vet du hvad kärlek är», frågade
hon plötsligt, »kärleken lider allt,
försakar allt, glömmer och förlåter allt.
Sd har jag älskat dig. Då vi skiljdes
bar jag intet agg till dig, fast du
ohjälpligt förstört min tro på dig; hade
det varit möjligt, skulle min kärlek
blott blifvit ännu djupare. Mest kände
jag ett stort medlidande med dig, ty
jag visste, att en gång skulle du få
betala din hårdhet. Men gossen är
mitt barn, för honom har jag burit
all denna skam och sorg, lidit så, att
min kärlek dött, och nu vill du taga
från mig det enda jag äger, likt den
rike mannen vill du röfva den fattiges
enda lilla lam.»
»Gossen har funnit ett hem och är
lycklig, han har glömt dig för länge
sedan, låt mig behålla honom.»
Det kom »ett uttryck af nästan vild
fröjd i Elsas ögon. »Nej, glömt mig
har han inte, om jag säger ett enda
ord kommer han till mig igen.»
Malte Borg stod framför henne med
sänkt panna, hans läppar voro icke
vana att uttala några böner och orden
kommo tungt och mödosamt öfver
dem.
»Elsa, jag har gjort dig så mycket
ondt, att jag aldrig kan få förlåtelse
för det, jag är ovärdig att ens röra
vid din hand, men jag älskar vårt
barn med all den kärlek mitt hjärta
är mäktigt och jag bönfaller dig att
för Guds barmhärtighets skull låta mig
få behålla honom.»
Var det Malte Borg, som kunde
bedja så!
Det kom en glimt af medlidande i
Elsas ögon.
»Du valde själf den gången — inte
en gemensam väg, olika vågar måste
vi gå, hvad du sådde då, är nu
moget till skörd. Men fast min kärlek
till dig nu är död, vill jag för
minnet af den tidens lycka låta dig
behålla gossen, tills han själf gör sitt
val mellan oss. Om han genom
något minne från barndomen skulle känna
igen mig, måste du låta honom följa
sin egen önskan!»
Åter sträckte han handen impulsivt
mot henne och åter vek hon undan.
»Det förflutna är dödt», sade hon,
vi äro endast främlingar för hvarandra,
du är en annan kvinnas make och
jag är en annan mans hustru.»
»År du gift», afbröt han ofrivilligt.
»Jag har varit gift i fem år, min
man är en framstående läkare i
New-York, det var han, som skötte mig
efter olyckshändelsen, då jag förlorade
Erland.»
Malte Borg kände en underlig känsla
i hjärtat, då han hörde, att hon var
gift.
»Är du lycklig», frågade han.
Elsa ryckte häftigt till vid frågan
och såg på honom utan att svara,
draget kring de fina läpparna blef bittert
och hårdt.
»Ja, om lycka ligger i rikedom och
anseende, då är jag mycket lycklig»,
svarade hon trött.
»Men verklig, lefvande lycka har
jag aldrig kännt, sedan jag hade mitt
barn hos mig», fortsatte hon.
»Ensam har jag dock inte varit, ty genast
vid framkomsten till Amerika för tolf
år sedan hade jag lyckan att få plats
som sällskap åt en gammal dam, och
hon fäste sig vid mig och lät mig
stanna hos sig och var som en mor
för mig. Gossen kallade henne
mormor och vi lefde i stilla, lugn lycka,
men aldrig fick min gosse höra ett
svenskt ord, aldrig talade jag om hans
far, jag kunde inte tala om honom
med stolthet och jag ville inte nämna
honom i skam. Då Erland var fem
år hände den förskräckliga olyckan
och jag blef därvid svårt skadad och
förlorade så gossen, och kunde sedan
aldrig finna ett spår af honom förrän
jag af en händelse fick höra talas om
din fosterson Erland. Då förstod jag
hvem det var och kom hit för att
hämta honom.
Han satt tyst, men hvart och ett af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
