Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1906 - Zarens förrädare. Roman från revolutionen i Petersburg 1905. Af Theo v. Blankensee. Bemyndigad öfversättning - Trettonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Inom sig svor Baburin att de skyldiga
skulle dödas med samma vapen, hvarmed
Michailow blifvit mördad.
Hvilket fruktansvärdt gift måtte det
ej vara, då det inom mindre ån en
minut kunnat döda en människa.
Baburin hade vädergällningen i sin
hånd och skulle grymt hämnas.
Men först måste han förvissa sig om
att det var det dödsbringande vapnet,
som han har i sin ficka. Detta måste
han hafva bevis på. Vid denna tanke
krusades hans läppar af ett bittert leende.
Under det att han gick genom gatorna,
såg han sig om efter ett offer, på
hvilket han kunde göra ett försök. Han
fylldes vid tanken på hämnd af ny tt
lefnadsmod.
Slutligen fann han det han sökte.
Framför ett ståtligt palats stod ett
präktigt fyrspann. Baburin visste att
hästarna tillhörde en storfurste, som för
sin grymhet var synnerligen hatad.
Hvad betydde en häst, då det gällde
så mycket.
Sergius gick förbi hästarna; ingen
lade märke till honom.
Nu var det gjordt!
När han strök förbi den ena af dem,
hade han tagit fram pilen och
omärkligt rispat till den. Hästen ryckte bara
till omärkligt.
Ingen kunde ha sett det. Och därpå
hade Baburin åter stoppat pilen i fickan.
Han stannade i närheten för att se
hvad verkan det skulle hafva.
Först märktes ingenting, men så
började hästen att skrapa med hofvarna
och blifva orolig. Kusken kunde ej
få bukt med honom och hoppade ned
från kuskbocken för att söka lugna
honom. Då darrade det stackars djuret,
som om det skakats af en feberrysning,
och föll. Det var dödt.
Sergius Baburin stod kvar på samma
plats med klockan i handen.
— Det gick fort! Två och en half
minut! Då måste det verka ännu
fortare på människor, mumlade han för
sig själf.
Men kusken stod förtviflad bredvid
den döda hästen och kunde ej förklara
hur det gått till.
Baburin fortsatte sin väg. Han hade
nu fått det bevis han önskat.
Det fanns ej mer något tvifvel.
Iwan Petrowitsch Gordjejeff var en
förrädare.
Han måste dö.
Om han nu skulle sakna det
dödsbringande vapnet? Hvad skulle då ske?
Men Baburin ryggade ej tillbaka för
någon fara; han visste att han var i
besittning af ett fruktansvärdt vapen,
som ovillkorligen åstadkom döden.
Ingenting hjälpte, läkekonsten förmådde
intet, om man fått en den obetydligaste
rispa. Blott döden blef följden.
Sergius Baburin återvände till Celina
Wolkanskas bostad.
Denna emottog honom vänligt.
— Ändtligen hemma igen, Sergius
Michailowitsch? Jag började bli orolig
och tro att det händt dig någonting.
Du har varit så länge borta! Hur lätt
kunde du inte fallit i spionernas händer!
— Var inte orolig för min skull,
Celina, var det korta svaret.
— Skulle jag inte vara orolig för
dig, Sergius, när jag så länge haft dig
hos mig? Jag kan ej låta bli det.
Du vet att jag hyser mer än systerlig
kärlek till dig och att jag kunde gifva
mitt lif för dig.
— Jag vet det, Celina! Men låt
mig först söka att glömma och att
hämnas.
— Hämnas! Hvilket afskyvärdt ord!
Och om du själf störtar dig i fördärfvet?
Om du i din sträfvan efter hämnd
själf förgås?
— Då har ödet så bestämt och jag
kan intet göra däråt.
— Men jag, Sergius Michailowitsch,
vill inte att du för sådana ord på
läpparna.
Baburin svarade ej. Han visste att
Celina Wolkanska älskade honom, men
då han ej kunde besvara hennes
känslor, ty hans hjärta tillhörde en enda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
