Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1906 - Zarens förrädare. Roman från revolutionen i Petersburg 1905. Af Theo v. Blankensee. Bemyndigad öfversättning - Trettonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
äfven om hon var död, ville han ej
tillfoga henne onödig smärta.
Men Celina var ännu ej tillfreds.
— Hvar har du varit så länge?
frågade hon. Det är ett sådant oväsen
på gatorna och jag var orolig för dig.
Hvar har du varit?
— Jag såg mig bara om i staden
för att se om allt var sig likt.
— Och fann du Petersburg
förändrad? frågade hon med ett skälmskt,
kokett småleende.
Baburin skakade på hufvudet.
— Nej! Ännu är den full af dårar
och Andrejanoffs spårhundar skratta
åt dem.
— Hvad menar du? Du måste tala
tydligare.
— Ingenting, Celina! Ingenting som
kan intressera dig.
— Träffade du någon bekant?
Först teg Baburin, därpå sade han i
hånfull ton:
— Ja, en gammal vän! Du känner
honom också.
— En vän! svarade hon och skakade
på hufvudet. Jag vet inte hvem du
menar.
Baburin såg forskande på henne
och märkte att hon bleknade lätt.
— Den du nu tänker på.
De nämnde intet namn, men båda
visste att det ej kunde vara någon
annan än Iwan Oordjejeff.
— Grälade du med honom?
— Grälade? Nej! Han är ju min
vän!
Celina såg frågande på Baburin.
Hans sätt var så underligt, att hon
anade att något alldeles särskildt
inträffat. Hennes röst var ej utan en viss
oro, då hon sakta frågade:
— Hvarför talar du så underligt?
— Du har ju också varit hos
Gord-jejeff?
— Berättade han det?
— Ja.
— Ja, jag var hos honom, sade
Celina lugnt. Berättade han också
hvarför?
— Ja, det gjorde han.
— Hvad sade han vidare?
Baburin närmade sig henne och
frågade ifrigt:
— Misstänkte du honom?
Den tillfrågade teg och sänkte ögonen
mot golfvet.
— Hvarför förteg du det för mig?
— Sergius, du är väl inte ond på
mig?
— Jag tordes inte därför att han
var din vän.
— Men du borde ha varnat mig.
— Jag vakade ju öfver dig.
— Det var inte nog.
— Jag hade ju intet bevis mot honom.
Jag frågade honom, om han visste hvar
du var, för att komma på det klara
med, om han var orsak till att du
förföljdes af spioner innan du kom
hit.
— Jag förstår hvad du ville.
— Men detta var ju ej något bevis!
Och inte kunde jag först ha sagt
någonting. Skulle jag ha retat upp dig mot
din vän? Det vågade jag inte.
— Du gjorde rätt, Celina! Nej, jag
kan inte förebrå dig någonting, ty du
vet inte det jag vet.
— Hvad då?
Med oroliga blickar följde Celina
Wolkanska alla Baburins rörelser.
— Ingenting! sade Baburin och gick
af och an i rummet.
Därpå gick han fram till bordet,
tog upp pilspetsen ur fickan och lade
den på bordsskifvan.
— Hvad är detta? frågade Celina
och ville fatta tag i den.
— Låt den ligga, den är förgiftad!
ropade Baburin, hvarvid hon med en
åtbörd af förskräckelse drog sig tillbaka.
— Förgiftad? Hvar har du fått tag
i den där tingesten?
— Tingesten? Med den mördades
Dimitri Michailow!
Celina var så förlamad af
förskräckelse och öfverraskning att hon ej kunde
få fram ett ord. Hon stirrade ån på
Baburin, än på pilen, allt under det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
