Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1906 - Demaskerad. Roman af Headon Hill. Bemyndigad öfversättning för Varia - Kap. XIV. (Forts.) - Kap. XV. Den gula automobilen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med advokaten, men det finns vissa
skäl, hvarför jag ej själf kan åtaga
mig saken, lydde svaret. Fastän det
förstås är möjligt, tillade Rattray, att
jag kan ramla öfver bäraren på annat
vis än genom hans väst. Men kom
ihåg, icke ett ord om detta till någon
lefvande varelse!
— Jag ser att ni misstänker, hvem
som är mördaren — att ni hyser hopp
om att kunna rentvå mig, sade Landon
med en ifrig blick i sina jäktade ögon.
— Jag har icke den aflägsnaste aning
om, hvem som kan hafva måttat det
ödesdigra slaget, men det skadar ju
aldrig att hoppas, var all den tröst,
som Rattray tillät sig att skänka.
Han promenerade tillbaka till the
Hall och klädde sig, sedan han packat
sin kappsäck, till middagen, samt steg
därpå ned i förmaket, hvarest han
träffade Winnie ensam.
— Vet du, sade hon, i det hon gick
honom till mötes, jag tror bestämdt
att jag snart skall kunna påminna mig,
hvar jag sett den där knappen.
Hittills har minnet vikit undan som en
fantom, men det blir alltjämt klarare
i min enfaldiga hjärna, och det behöfs
endast någon sammanbindningslänk för
att allt skall stå klart för mig.
— Om du t. ex. skulle möta den
man, som bar den, fastän klädd på
annat sätt, framkastade Rattray.
— Ja visst, eller om jag skulle råka
komma till det ställe, hvarest jag såg
honom bära knappen, sade Winnie och
stirrade fundersamt in i elden, liksom
om hon försökte draga fram
hemligheten ur kolen. Det finns endast en
liten lucka i mitt minne, som måste
utfyllas, det är alltihop.
— Nå väl, om du kan fylla den där
lilla luckan, som du säger, skall du
faktiskt lösa gåtan, som förbryllar oss,
sade Rattray. Jag reser till London i
afton i och för denna angelägenhet.
Försök få saken klar, min lilla kusin,
tills jag kommer åter i morgon.
— O, Stevart, jag skall försöka!
ropade flickan. Men i går talade du,
som om det endast kunde vara en nyckel,
och nu förefaller du alldeles säker.
— Jag är alldeles säker, svarade
Rattray på sitt buttra sätt. Det ljufva,
frågande ansiktet skulle dock kunna
fresta honom att gå vidare i sina
förtroenden, men ödet ville att Roddy och
squiren i detsamma inträdde i förmaket
och hack i häl efter dem hofmästaren
för att anmäla att middagen var
serverad.
Och detta afbrott, odramatiskt och
alldagligt, som det var, kom att leda
till stora förvecklingar, ty förtroendena
förblefvo outtalade.
KAP. XV.
Den gula automobilen.
Bärande sin kappsäck begaf sig
Rattray till prästgården efter middagen
och fann mr Joseph Mandible på
förstu-kvisten redo till affärden. Som vagnen
dock ännu ej kommit, promenerade de
två herrarne af och an, väntande dess
ankomst.
— Jag förmodar att det varit en
både sorglig och ansträngande dag för
er, sade Rattray höfligt, sedan han
för-gäfves erbjudit prästen en af sina
väldiga cigarrer.
— Den har verkligen varit båda
delarna och skulle varit än mera
nedtryckande, om icke baron de Ouérin
varit nog omtänksam och vänlig att
bjuda mig till the Castle på lunch,
svarade mr Mandible, samt tillade, i
det han tinade upp vid minnet: Hvilken
förfinad smak han har! Konst,
litteratur, botanik, vetenskaper — kort sagdt
allt, som utgör lifvets behag, har han
på sina fem fingrar!
Rattray föreföll intresserad.
— Det förvånar mig verkligen, sade
han. Jag har endast talat några ord
med baronen, men jag har, af hvad
mina kusiner på the Hall berättat,
förstått att han är en ifrig sportinan —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
