Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1906 - Demaskerad. Roman af Headon Hill. Bemyndigad öfversättning för Varia - Kap. XV. Den gula automobilen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lägger sig vinn om att kläcka ut fasaner
och så vidare. Det är sällsynt att se
dessa två saker förenade.
— Han alluderade inte alls på några
fri luftspassioner, utan talade med stor
kännedom om böcker och taflor. Om
han är en så mångsidig människa, som
ni inbillar er, måste hans artighet hafva
drifvit honom att välja ämnen, som
passa sig för en man af mitt stånd.
— Alldeles riktigt, medgaf Rattray
och tillade efter en paus, som var
tillräckligt lång för att skilja de två
samtalsämnena: Säg mig, ni har väl inte
för någon omnämnt att jag följer med
er till London i afton?
I detsamma körde vagnen fram, och
de två herrame glömde frågan, medan
de stego upp i åkdonet. Rattray
upprepade den likväl, till och med i
vårdslösare ton, sedan de intagit sina
platser.
— Till ingen utom baronen,
svarade mr Mandible. Jag måste
framföra en ursäkt, emedan jag lämnade
honom så hastigt efter begrafningen,
därför talade jag om biljetten, som
jag erhållit från er. Jag kan väl inte
tänka mig att det på något vis var
oförsiktigt?
— Nej, för all del! svarade Rattray
kort.
Men hade inte hans högvördighet
Joseph varit oförsiktig, så blef Rattray
från det ögonblicket mycket forsigtig.
Inga yttre tecken röjde hans
vaksamhet, men fastän han lutade sig tillbaka
i hörnet och blossade på cigarren,
var hvarje hans sinne spändt till det
yttersta. Ögon, öron, muskler — alla
dessa fysiska hjälpmedel, som
människan nyttjar för att försvara sig mot
osynliga faror — voro redo i en
obestämd, men likväl fullkomligt säker
förväntan.
Hans högvördighet Joseph, som
kände sig sömnig efter den
ansträngande dagen och en half butelj
portvin till middagen, förklarade sin
följeslagares plötsliga tystnad därmed att
bullret af vagnshjulen gjorde det svårt
att prata och var ej ledsen därför.
Hans pipa var tillräckligt sällskap för
honom för tillfället, och han njöt af
den i fulla drag.
Vägen till Basingstoke från
Maple-hurst sträckte sig de två första milen
mellan höga vallar med vildt växande
häckar på toppen och var, tills den
nådde stora landsvägen, en mil från
byn, föga annat än en följd af smala,
krokiga byvägar. Men marken var
slät, och som hästen var god och
kusken van vid vägen, rullade vagnen
raskt framåt.
Där, hvarest den smalare körvägen
utmynnade i stora landsvägen, gjorde
den en skarp kurfva, och då vagnen
närmade sig denna krökning, reste sig
Rattray plötsligt upp och stack ut
huf-vudet genom fönstret. På ett litet
af-stånd framför dem visade sig ett starkt
ljussken på toppen af vallen bredvid
vågen, så starkt att det väckte hans
högvördighet Josephs nyfikenhet och
oro. Åfven han reste sig upp och
frågade:
— Hvad är det? Kanske en
hö-vålm, som brinner?
— Jag tror inte det, sade Rattray,
som nu hade hufvudet och axlarna
utanför fönstret. Ah! ropade han, i
det de flögo förbi orsaken till
ljusskenet, en man stå på vallen med en
brinnande fackla. Jag kan undra, hvad
det betyder? En signal till någon på
stora vägen för att säga att vi äro i
annalkande, eller hur?
— Inte! Vi äro väl inga
gammalmodiga smugglare häller, svarade mr
Mandible med sömnig skämtsamhet.
Snarare några frivilliga, som leka
soldat på egen hand, eller kanske en
tjufskytt, som underrättar sina
kamrater om att skogvaktarne äro ute på
spaning.
Rattray sjönk tillbaka på sitsen och
bet ihop läpparna hårdt. Han tyckte
om hans högvördighet Joseph
Mandible, men hyste föga vördnad för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
