Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7, juli 1906 - Indianska legender. Tolkade för Varia af G. Rosenberg - I. Den magiska ringen på prärien - II. Shingebiss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
villervalla. Somliga valde en fot, andra
en vinge, andra en svans och åter andra
en klo. De som valt svansar eller
klor blefvo förvandlade till fyrfotadjur
och sprungo sin väg, de öfriga antogo
formen af fåglar och flögo sin kos.
Algon valde en hvit hökfjåder, som
var hans totem. Hans hustru och son
följde hans exempel, så hvar och en
blef en hvit hök. Han utbredde sina
vingar, och åtföljd af sin hustru och
son, nedsteg han till jorden, där hans
släkte ännu kan ses.
II.
Shingebiss.
Det var en gång en fattig man vid
namn Shingebiss, som bodde ensam i
sin hydda vid en vik af en stor sjö.
Enligt namnet var han en anka, d. v. s.
när han fann för godt att vara en sådan.
Nästa ögonblick kunde han åter vara
människa. Han behöfde endast vilja
vara det ena eller det andra.
Det var smällkalla vintern och ankan
hade för länge sedan bort draga sina
färde med de öfriga af hans släkt.
De hade flyttat till södern där strömmar
och sjöar ligga öppna hela vintern och
där näring lätt kan fångas. Men hans
makt att när det föll honom in kunna
förvandra sig till människa gjorde, att
han kom att dröja i norden, tills
floderna voro betäckta med is och snön
låg djup öfver hela landet.
De isande vindarna hveno nu rundt
hans torftiga bark-wig-wam och han
hade endast fyra träknubbar att elda
med under hela vintern. Men han var
en man af oförskräckt mod, och glad
till sinnes. Han litade på sig själf
och brydde sig om ingen, utom att
han bemötte hvar och en med
vänlighet, som gjorde honom visit. Och
alltid hade han någonting att bjuda på
i förtäring, hvilket är en stor
höflig-hetsbetygelse hos folket, som han
räknade sig tillhöra.
Hur han drog sig fram visste ingen,
och för det vilda skogsfolket i trakten,
som besökte honom, var det ett
fullkomligt under. Ty isen var mycket
tjock på floderna och kölden intensiv.
Och dock, när dagarna voro som kallast,
när alla trodde att han måste hungra
och frysa ihjäl, då var Shingebiss-ankan
ute på isen, genom hvilken
svärdsliljorna och vassen sköto sina stänglar
och rör. Och dessa ryckte han upp
med näbben och dök genom öppningen
efter fisk. På det sättet närde han sig
rikligen och drog hem långa strån med
fisk efter sig.
Denna hans karaktärs oafhängighet,
hans makt att fördraga och hans
födgeni retade högeligen Kabibonokka,
den kalla stormiga nordanvindens gud,
och han beslöt att låta Shingebiss
förfrysa och dö för sin uppstudsighet.
»Han måste vara en underbar man»,
sade han, »som icke aktar de kallaste
dagar. Ser han ej så lycklig och nöjd
ut, som vore det i smultronmåna’n
juni. Jag skall ge honom köld och
kalla vindar så att han får nog!»
Sagdt och gjordt. Han släppte lös
tiofaldt bistrare vindar och lät snön
yra i stormdans genom luften. Som
knifsuddar träffade den mera än som
flingor. Men Shingebiss eld slocknade
icke fast dess näring var svag. Han
själf satte icke ens på sig mera kläder. *
Ett enda skinn var allt hvarmed han
täckte sin kropp. Och med det sågs
han under de mest kyliga dagar ute
på isen, bärande hem bördor af fisk.
»Skall han motstå mig?» frågade sig
Kabibonokka en dag. »Jag skall gå
till honom och se hvari hans stora
makt ligger. Om icke min närvaro
skall komma honom att förfrysa måste
han vara gjord af sten». Samma kväll
begaf han sig, åtföljd af en bitande
orkan, till Shingebiss hus. Han
stannade vid dörren och lyssnade. Hans
motståndare hade tillredt sig ett mål
af fisk och just slutat därmed.
Förnöjd låg han nu stödd på armbågen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
