Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7, juli 1906 - Zarens förrädare. Roman från revolutionen i Petersburg 1905. Af Theo v. Blankensee. Bemyndigad öfversättning - Fjortonde kapitlet (Forts.) - Femtonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sekunderna gingo.
Andrejanoff undergick en
fruktansvärd förändring. Det brände som eld
i hans ådror. Nu tycktes han förstå
Baburins blick, ty han skrek med
rosslande stämma: -
— Förgiftad! Mördad! Hjälp! Jag
brinner upp! Jag vill inte dö! Jag
vill inte...
Nu låg denne usling, som gjort
tu-senden olyckliga, som utan medlidande
eller samvetskval låtit döda hundratals
människor, på golfvet och vred sig som
en mask.
— Nu är det förbi! mumlade
Ba-burin för sig själf. Den ormen skall
ej mer kunna träffa någon med sin ^
gadd! Nu till min sista uppgift!
Med dessa ord lämnade Baburin
rummet.
FEMTONDE KAPITLET.
Nästa dag medförde en uppskakande
händelse, som försatte hela världen i
uppror. Men skottet, som vid
»vatten-vigningsfesten» förfelat sitt mål, var
dock signalen för den långe i
hemlighet förberedda folkresningen.
Detta skott, som af grannfolken
uppfattades som en olyckshändelse, var
tecken till ett väl forberedt uppror.
Öfverallt spred sig underrättelsen härom
och öfverallt höjdes hotande stämmor.
Folket reste sig mot det tyranni,
som utöfvades af enskilda. Folket
fordrade sin rätt, en folkrepresentation.
Det var ej en fiende till zaren, det
erkände hans öfverhöghet, men det ville
ej böja sig under ämbetsmännens ok,
under- till exempel sådana - som en
Plehwe och en Trepow.
Hur berättigad dess begäran om en
konstitution var, det visade det faktum
att ej endast mängden, utan äfven de
bildade klasserna besjälades af samma
önskan. Just därför motarbetades
folket af zarens falska rådgifvare, som
voro rädda att förlora sin makt.
På denna händelserika dag väckte
mordet på Boris Andrejanoff föga
uppseende. Väl innehöllo tidningarna
några spalter om hans hemlighetsfulla
död, men dessa meddelanden försvunno
alldeles bland de spaltlånga
beskrif-ningarna öfver det hemlighetsfulla
kanonskottet.
Men det jäste allt mer och mer bland
massorna.
I allt större hopar samlades
arbetarna och tågade demonstrativt genom
Petersburgs gator.
Och sammankomster, som förut blott
ägt rum nattetid och på undangömda
platser, höllos nu midt på ljusa dagen.
Trepow, som på grund af sina
våldsgärningar måst fly från Moskwa, hade
i Petersburg tillskansat sig en diktators
oinskränkta makt för att med blod
undertrycka hvarje upplopp, af hvilka
de flesta tillställts af polisen för att den
skulle få ett tillfälle att visa både sin
makt och sitt nit för zaren.
I Wassili Ostrow ägde denna natt
åter en stor sammankomst rum. Stora
massor strömmade till de olika
samlingslokalerna.
Äfven i källarlokalen på stadens
västra utkant väntades kunder. Alexei
Maximowitsch skulle tala.
Den rökiga, sparsamt upplysta salen
var fullpackad af folk.
Man-knuffades och trängdes för att
höra den unge uppviglarens ord.
Utanför dörren stod Sergius
Baburin, insvept i en lång kappa och med
hatten djupt nedskjuten i pannan. 1
dag gick han ej in. I dag hade han
ej lust att höra det tal som hölls
därinne. I dag skulle han fullborda sin
hämnd.
Bachruschin och Andrejanoff voro
döda, men ännu lefde mördaren! Denne
skulle vara den siste som drabbades af
hans hämnd.
Nu gick han fram och tillbaka och
väntade på sitt offer.
Kanske talade Alexei Maximowitsch
därinne som en dubbel förrädare, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
