Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7, juli 1906 - Zarens förrädare. Roman från revolutionen i Petersburg 1905. Af Theo v. Blankensee. Bemyndigad öfversättning - Femtonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Andrejanoff sade mig namnet på den
spion, som forrådt mig, Sergius
Ba-burin. Han sade mig förrädarens namn
samt att han uppviglade folket för
att det skulle blifva ett byte för
polisen.
— Hvad har allt detta med mig att
göra?
Alexei Maximowitsch bibehöll
alltjämt sitt stoiska lugn.
— Det har mycket med er att göra!
Jag hör bra. Mycket bra. Och jag
uppfattade tydligt det namn
Andrejanoff nämnde. Det var Alexei
Maximowitsch.
— Det finns många med det
namnet.
— Ja! sade Baburin hånande. Men
bara en som jag har någonting att
göra med. Och denna har jag funnit.
Jag tror att han heter Potapenko.
— Hvad vill ni mig? Tala inte i
gåtor. På detta vis komma vi aldrig
till något resultat.
— Det har ni rätt i, Alexei
Maximowitsch! Alltså tilPsaken! Jag sökte
ej efter denne Alexei Maximowitsch
därför att han forrådt mig. Ej heller
därför att han är en förrädare mot
folket. Nej! Men denne Alexei
Maximowitsch har begått ett fegt mord.
Han har förgiftat min svärfar,
köpmannen Dimitri Michailow. Med en
förgiftad pil rispade han honom i
nacken. Detta gjorde denne Alexei
Maximowitsch. Men ej nog därmed! Han
förrådde äfven min fästmö, som
för-smäktar i fängelse och kanske redan är
död. Denne Alexei har förtjänat att
dö tusen gånger. Under någon
förevändning smög han sig in till min
bäste vän, och dolde i hans bostad det
dödsbringande vapnet för att han skulle
bli misstänkt för att ha begått mordet.
Liksom han beröfvat mig svärfar och
brud, ville han också beröfva mig min
bäste vän. Han är en lymmel, den
där Alexei Maximowitsch!
Denne bleknade. Så stor hans
själf-behärskning än var, darrade han nu.
Men hans stämma var dock lugn, då
han sade:
— Hvarför berättar ni allt detta?
Baburin tog upp pilspetsen ur fickan.
— Se, här är vapnet! Ett lika
egendomligt som fruktansvärdt vapen! Bara
en liten rispa medför döden.
Alexei Maximowitsch stirrade på
mordvapnet i Baburins hand.
— Jag har svurit, fortfor Baburin,
att hämnas på alla som hade del i
mordet. Jag vill hämnas med samma
vapen, hvarmed mordgärningen
föröf-vades. Alla ha hämnden drabbat utom
själfva mördaren. Och nu har jag
funnit honom!
Med en katts smidighet kastade Alexei
Maximowitsch sig öfver Baburin för att
rycka till sig det fruktansvärda vapnet.
Men denne förekom honom.
Blixtsnabbt drog han sig några steg
tillbaka och sträckte fram foten. Alexei
Maximowitsch snafvade öfver Baburins
fot och föll omkull i snön. I nästa
ögonblick satte Baburin sitt knä på
hans rygg och tryckte honom med ena
handen mot marken, så att han ej
kunde röra sig ur stället! Pilen höll
han i den andra handen.
Då hördes ett vildt skri. Men det
var ej längre Alexei Maximowitschs
gälla stämma utan en kvinnas.
— Sergius! Vill du mörda mig?
— Ändtligen! svarade Baburin utan
att släppa sitt tag. Nu först låter ni
masken falla!
— Sergius!
— Det hjälps inte! Vedergällningen
drabbar alla. Min hämnd når
Michai-lows mördare, vare sig han kallar sig
Alexei Maximowitsch eller Celina
Wol-kanska! Det är densamma ormen.
Nu var gåtan löst! Alexei
Maximowitsch var ingen annan än Celina
Wol-kanska. Redan första gången hade han
tyckt sig känna igen Alexei
Maximowitsch. Men Gordjejeffs bref hade
fullkomligt upplyst honom om förhållan-
det.
— Vill du mörda mig, Sergius?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
