Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7, juli 1906 - Zarens förrädare. Roman från revolutionen i Petersburg 1905. Af Theo v. Blankensee. Bemyndigad öfversättning - Femtonde kapitlet - Sextonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Ja, sköna Celina, Alexei eller
hvad du må héta.
Nu träffade pilen den på marken
liggande på samma ställe som den
träffat Michailow; blott en blodsdroppe
sipprade fram. Oeh doek betydde det
döden.
Nu släppte Baburin sitt tag och
sprang upp.
Äfven Celina Wolkanska reste sig.
Hon drog ett djupt andetag.
— Nu är det slut, Sergius! Jag har
bara några ögonblick kvar att lefva.
Jag ville ej klaga eller gråta. Jag måste
dö, ödet vill det! Ja, jag mördade
Michailow, jag beröfvade dig din brud
och ville äfven beröfva dig din vän.
Jag lade pilen i hans rum för att han
skulle tros vara mördaren. Allt detta
har jag gjort! Men jag ångrar det
inte! Jag kan inte ångra det!
Celina Wolkanska tystnade; hon
kände redan hur giftet verkade.
Men Baburin kunde ej vända sin
blick från henne som dog så lugnt.
— Giftet verkar fort! fortsatte
Celina. Snart är det slut. Jag har handfat
som jag gjort, emedan jag älskade dig.
Jag älskade dig, innan du lärde känna
mig. Jag visste att du var förlofvad
med Anna Petrowna. Och så stor var
min kärlek att jag ville beröfva dig
alla så att du ensam skulle tillhöra mig.
Orden konnno nu endast stötvis från
Celina Wolkanska, som ej längre kunde
hålla sig upprätt.
— Förbi! Gäckade förhoppningar!
Men jag gjorde det af kärlek. Ingen...
annan... fick du hålla af... bara...
mig... så... älskar en polska....
Celina Wolkanska sjönk död ned i
snön.
Sergius Baburin flydde och försvann
i nattens mörker.
SEXTONDE KAPITLET.
Det var en härlig vintersöndag.
Solstrålarna lekte glittrande på den
hvita snön.
I alla stadens kyrktorn ringde
klockorna.
Det var ett ovanligt lif på gatorna.
Mörka, ifriga folkhopar kommo från
alla stadsdelar fram mot stadens centrum.
.Alla hade ett och samma mål,
Vinterpalatset. Fastän ofantliga
människomassor voro i rörelse hvilade öfver det
hela en andaktsfull stillhet, alldeles som
på en stor vidsträckt kyrkogård.
Wassili Ostrows innevånare
marscherade öfver Nikolaibron och
förenade sig sedan med dem som kommo
söder ifrån, ffån Warschaubangården,
Narwskaja och Moskowskaja.
Med svajande fanor tågade de fram,
och framför dem gick pater Gregori
Gapon med krucifixet. Han ville ju
stifta fred mellan zaren och hans folk.
Därför kommo de utan vapen, fanorna,
patern och korset voro deras skydd.
Pater Gapon hade ju lofvat zaren att
de skulle komma vapenlösa, blott som
supplikanter. Folket ville se sin
härskare för att förvissa sig om att deras
begäran ej åter undanhölls honom.
Så drogo skarorna åstad för att söka
fred.
De kunde ju ej veta att den
fruktade och hatade Trepow hade makten
i sin hand.
Allt närmare kommo de, längs med
Newa, fram mot Vinterpalatset.
Andra skaror kommo öfver
Troitzky-bron och Samysonjebron, fram mot
Suworowtorget.
Bland dessa skaror befunno sig
Sergius Baburin och Iwan Gordjejeff. Bland
en grupp arbetare gingo de båda
vännerna bredvid hvarandra.
— Hur skall detta sluta? frågade
Baburin.
— Det blir fred! svarade Gordjejeff.
Hvad skulle kunna hända? Man kan
ej angripa värnlösa, vi ha ju inga
andra vapen än fanor oelf kors.
Men då de närmade sig
Suworowtorget, kommo stora skaror af
kosacker emot dem med läderpiskor i
händerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
