Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7, juli 1906 - Zarens förrädare. Roman från revolutionen i Petersburg 1905. Af Theo v. Blankensee. Bemyndigad öfversättning - Sextonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Tillbaka! ropade de och slogo
med piskorna mot de värnlösa.
Då Sergius Baburin såg detta,
hvis-kade han till Gordjejeff:
— Där ser du!
— Tålamod! Vi måste*komma fram!
tröstade honom vännen.
Människomassorna voro så stora att
det var omöjligt att genast hejda dem
eller att få dem att draga sig tillbaka.
De bortersta trängde på och de som
gingo främst blefvo klämda och
kull-slagna.
De asiatiska kosackerna, som liknade
en hop vildar, slogo obarmhärtigt bland
mängden utan att bry sig om hvem
slagen träffade. Hvad brydde de råa
sällarna sig om att äfven kvinnor och
barn misshandlades?
De främsta föllo på knä och bådo
med uppsträckta händer:
— Låt oss få komma till lille far
zaren! Vi vilja blott se och tala med
honom.
Hånskrattande slogo kosackerna
allt vildare med sina tjocka
knutpiskor.
Men detta kunde ej hejda de
oupphörligen påträngande massorna.
Då redo kosackerna med sina hästar
in bland hoparna, som med pater
Ga-pon i spetsen kommit öfver
Troitzky-bron. Pater Gapon gick främst med
krucifixet i hand.
Tätt efter honom kommo Baburin
och Gordjejeff. Den senare sade till
sin vän:
— Sade jag dig inte, Sergius, att vi
komma fram till Vinterpalatset!
De sågo det redan framför sig.
Alltjämt trängde de allt större och
större massorna sig fram. Det var ej
endast män, utan äfven kvinnor och
barn. Alla hade de en och samma
önskan: att få fred och att få se lille
far zaren.
Men hur bittert skulle ej detta hopp
gäckas!
Då de kommo till Vinterpalatset,
cmottogos de ej af zaren.
Där blixtrade de laddade gevären i
vintersolskenet.
Innan folkmassorna hunnit göra halt,
gafs eld och döden gjorde en
fruktansvärd skörd bland de värnlösa
suppli-kanterna.
Gregori Gapon, med korset i
handen, stod upprått, under det att döden
härjade rundt omkring honom.
Paff! Paff! hveno kulorna.
På marken lågo de döda orörliga,
och de sårade vältrade sig i snön, som
färgades röd af deras blod.
Då nåddes äfven den hjältemodige
patern af en kula och sjönk till
marken; hans vänner buro bort honom.
Detta bl ef resultatet!
Bedjande och bönfallande hade de
kommit, och nu lågo mer än tusen
döda och sårade i snön.
Så hade zaren emottagit sitt folk!
Och om det ej skett med zarens
vilja, så låg skulden hos hans
rådgif-vare, som på samma gång visade sig
vara förrädare.
Redan vid första salfvan hade
Ba-bufin insett att allt var förloradt. Han
drog Gordjejeff med sig bort för att
åtminstone rädda lifvet.
General Trepow hade vunnit en
glänsande seger!
En stor hop, hvaribland Baburin och
Gordjejeff äfven befunno sig, skilde sig
från de öfriga för att komma undan
till Troitzkybron.
Men det blef ett fruktansvärdt återtåg
och fasansfulla skräckscener utspelades.
De stötte på en kordong af
infanterister, som behagade skjuta på de
värnlösa.
En salfva mejade hela rader till
marken, och mången måste springa öfver
döda och sårade för att åtminstone
rädda sitt eget lif.
Baburin kände hur blod rann ned
för hans axel. Han hade blifvit
träffad.
Framåt gick den blodiga vägen!
Baburin skälfde af återhållet raseri.
Obeväpnade måste de bevittna alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
