Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7, juli 1906 - Demaskerad. Roman af Headon Hill. Bemyndigad öfversättning för Varia - Kap. XVII. Den andra agatknappen - Kap. XVIII. I sjukrummet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Jag har icke något frimärke, sade
hon. Hennes röst ljöd dämpad genom
den tjocka ekdörren.
— Sak samma, det skall jag
ombesörja, svarade Roddy och tog upp
brefvet. Men hvad är detta? Er far
är väl inte straffånge häller?
Ty brefvet var adresseradt till mr
John Hext, Wormwood Scrubs fängelse,
London W.
— Nej, nej, nej! ljög stackars
Charlie sin sista lögn af ädel blygsel; och
då Roddy därpå ropade ett muntert
adjö! började hon gråta öfver sin
öfvergifna belägenhet, och emedan hon
första gången i sitt lif skämts för sin
älskade pappa.
KAP. XVIII.
I sjukrummet.
Då Roddy kom hem till the Hall,
gällde hans första fråga, då han mött
sin far i parken, Stewart Rattray.
— Fortfarande medvetslös, svarade
squiren. Doktor Metcalf säger att det
är en hjärnskakning, och att han kan
ligga som en kloss i flera dagar.
Winnie och hushållerskan sköta om
honom, tills den examinerade
sjuksköterskan kommer, som jag
eftertele-graferat från staden.
— Någonting nytt om den
infernaliska automobilen, som vållade olyckan ?
— Inte ett ord! svarade mr Basset.
Polisen kan inte upptäcka spår af att
någon gul automobil varit synlig inom
hundra mils omkrets i går. Den tycks
hafva försvunnit, liksom om den
uppslukats af jorden!
— Vi behöfva gamle Stewart själf
för att lösa gåtan, sade Roddy
bedröf-vad. Olyckan, för hvilken hans hjälte
råkat ut, hade drabbat honom hårdt,
och det var under ett försök att lugna
sig genom en smula förströelse, som
han företagit sitt äfventyrliga ströftåg
till Hartslock Wood.
Han trädde in i huset, sprang upp
för trappan och knackade på dörren
till Rattrays rum. Den öppnades af
Winnie, som genast släppte in honom.
Läkaren hade sagt att den förolyckade
mannen vore försjunken i en så djup
dvala att intet buller kunde genera
honom. Man kunde prata i hans
närvaro, slå med dörrarna och skramla
med fönstren, så mycket man behagade,
ty bullret skulle möjligen kunna väcka
honom. Behandlingen bestod i riklig
cirkulation af frisk luft och flitigt
ombyte af kalla omslag på tinningarna.
Rattray låg på rygg i sängen och
andades tungt, men Roddy förvånades,
då han kastade en blick på de
allvarliga dragen, som sågo ut, liksom om
de huggits i marmor, öfver att se
dem så föga förändrade. Om man
undantar att de vidöppna ögonen, som
stirrade upp i taket, voro alldeles
uttryckslösa, syntes inga yttre tecken till
några skador hos den berömde
upp-spåraren af thugger och daevfter. De
kunde visserligen vara dolda under
bandaget kring pannan, men det fanns
en svag skymt af färg i kinderna, och
de kantiga kåkarna tycktes ej hafva
förlorat sin fasthet.
— Stackars gamle gosse, mumlade
Roddy, medan han betraktade sin
förolyckade hjälte med en öm blick. Rör
han sig inte alls, Browster?
— Inte ett dugg, sir, utom då miss
Winnie för en halftimme sedan trädde
in i rummrt. Då tyckte jag att hans
ögonhår vippade litet, svarade den
korpulenta hushållerskan från sin plats
bredvid sängen. Men nu, då ni äro
två stycken för att se efter honom,
tillade hon och reste sig långsamt, nu
kanske jag gör bäst i att gå ned och
åta lunch.
Bror och syster hade varit ensamma
med den sjuke en stund, innan Roddy
kom att tänka på agatknappen, som
han hittat utanför skogvaktarstugan,
men inte ens nu gjorde han sig någon
brådska med att omnämna den. Han
delade ju icke Winnies kännedom om
den vikt, som Rattray fäste vid knap-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
