Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8, augusti 1906 - Hemska måltider. Af Gaston Bonnier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I
HEnSKA MÅLTIDER.
Af GASTON BONNIER.
Dresserade och i fångenskap lefvande
ormar utfodras som vi veta med
lefvande djur. Dessa hemska måltider
framkalla, när de gifvas som ett
skådespel, hos publiken en nervretning, om
hvilken den ryktbare franske
naturforskaren Bonnier skrifver så här.
Man protesterar, och med skäl, mot
tupp- och tjurfäktningar, emedan de
egga åskådarnes grymhet. Anhängarna
af den sortens sport anföra emellertid
till sitt försvar att de äro en sporre
till att visa mod, och försvara det
intresse, som dylika strider väcka,
därmed att det ju dock finns möjligheter
för en seger på ömse sidor.
Man uppröres äfven öfver
vivisektionen, öfver de plågor, som påföras
olyckliga, otillräckligt söfda hundar i
och för gagnlösa experiment. Men
de på djur utförda fysiologiska studierna
äro oundvikliga för de vetenskapliga
forskningarna.
Det finns däremot andra plågsamma
skådespel, såsom parforcejakterna, mot
hvilka man ej protesterar tillräckligt,
men som dock ej sporra någons mod
och lika litet äga något vetenskapligt
intresse.
Jag ber att här få tala några ord
om utfodringen af ormar, sådan den
verkställes i många kringresande
menagerier, ja till och med i vissa
zoologiska trädgårdar som ett skådespel för
publiken. Man ger t. ex. en boaorm
ett lefvande byte, en oskyldig kanin,
en killing eller ett stackars marsvin.
Publiken åser med nöje djurets
infångande, dess delvisa krossande mellan
ormens slingringar och betraktar med
intresse reptilens hufvud i det
ögonblick den slukar sitt olyckliga offer,
som ofta ännu är vid lif. Emedan
detta ovanliga skådespel ser sä löjligt
ut, glömmer man dess allvarliga sida.
Man hör åskådarne skratta och skämta
och hos barnen, som se de vuxna
skratta åt det afskyvärda skådespelet,
dödas känslan af medlidande.
Det är icke alls nödvändigt att vara
medlem af någon djurskyddsförening
för att uppröras öfver dylika
föreställningar.
Men är det, äfven om det ej vore
tillåtet att låta publiken bevista
ormarnas grymma utfodring, på det hela
taget nödvändigt att fodra dessa
reptiler med lefvande djur? Man påstår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
