Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8, augusti 1906 - Hemska måltider. Af Gaston Bonnier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det, emedan ormarna faktiskt i fritt
tillstånd endast äta djur, hvilka de själfva
dödat. Men alla zoologer veta dock
att förhållandet är ett annat med i
fångenskap lefvande ormar, och att
man, äfven om man från början ger
dem lefvande djur, mycket väl
småningom kan vänja dem att förtära kött af
på förhand nyss dödade sådana, så
att man icke alls behöfver utsätta djuren,
med hvilka de fodras, för den hemska
förföljelsen, den successiva krossningen
och de giftiga betten.
Hvad beträffar en strid mellan ormen
och dess byte, så existerar en sådan
endast undantagsvis, och det beror helt
och hållet på ormens godtycke, hur
länge den behagar pläga sitt offer.
Jag sade undantagsvis, ty det händer
verkligen fastän mycket sällan, att
djuret, som erbjudes ormen, försvarar
sig.
Naturforskaren herr Alphonse Milne
Edwards berättar följande:
En dag räcktes pä historiska
natur-muséet i Paris en lefvande killing som
föda åt en enorm pytonorm, mer än
fem meter lång. Ormen var för
tillfället mycket hungrig, ty om en
boa-orm ej har någon aptit, bryr den sig
föga om djuret, som bjudes den, utan
rullar lungt ihop sig.
Men så snart som killingen ställdes
in i buren, reste vidundret sig upp
och närmade sig för att undersöka
bytet på närmare håll, i det det lystet
stack ut sin långa, klufna tunga. Då
försökte geten stångas med ormen, och
denna flydde verkligen till burens andra
ända, men skred dock snart åter till
anfall mot geten, som stampade med
fotterna och höll tappert stånd mot
den förskräcklige angriparen. Efter
åtskilliga fåfänga försök gömde sig den
väldiga ormen under sin filt, där den
låg kvar utan att röra sig, uppfylld af
fruktan för detta djur, som försvarade
Killingen hade segrat. Den togs ut
ur buren och uppföddes,
till lön för sin tapperhet,
vid menageriet, där den blef
en ryktbarhet.
Människor, hvilka älska
våldsamma sinnesrörelser,
inbilla sig att de genom att
åse dylika måltider, själfva
skola få känna den tjusning,
som ormarna utöfva på sina
offer. De tro sig skola
få se de som byte
erbjudna djuren gripas af
skälfningar eller få se dem
plötsligt svimma eller förlamas vid
blotta anblicken af ormen. De
misstaga sig dock, ty man ser i
verkligheten ingenting sådant. Fåglarna tjusas
icke alls af kräldjuren. Det, som
framkallat denna tro, är den list, som många
småfåglar nyttja för att bortleda
ormarnas uppmärksamhet från deras ungar.
När de se sin fiende på långt håll,
närma de sig och söka reta ormen,
medan de ständigt aflägsna sig mer
fran boet, låtsande en stor fasa och
sätta sig på grenarna med hängande,
liksom förlamade vingar, men flyga
BATTFÄNlSST I AM K KIKA.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
