Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9, september 1906 - Guvernanten. För Varia af Eva Hede
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUVERNANTEN.
FÖR VARIA AF EVA HEDE.
Hvem var den där svartklädda
flickan du nyss hälsade på?»
frågade jag min goda vän Ebba Roos,
med hvilken jag just befann mig ute
på promenad.
»Det är den stilfullaste människa jag
vet!» utbrast min vän lifligt, »och för
resten alls ej någon flicka, utan en ung
änka — fast hon då knappt varit gift!
Hennes historia är den mest sorgligt
romantiska jag vet.
Hvad jag väl mins, när jag såg
henne första gången! Hon var guvernant
hos oss då. Vi — min syster och
jag — hade förut en längre tid gått
och varit ängsliga att åter igen få en
lika elak gammal drake, som den vi nyss
lyckligen blifvit af med! Och så kom
hon — — —
Hon var då endast 22 år, lika stilig
som nu, och rar och snäll och
förtjusande! Vi gåfvo oss genast på nåd
och onåd och blefvo från första stund
hennes lydiga slafvar. D. v. s., det
var just ej så svårt att lyda henne, ty
hon fordrade aldrig något »slafveri»,
endast att vi skulle kunna läxorna, och
dem hade hon redan lärt oss, innan
vi ens läst öfver dem och utan att vi
själfva riktigt visste, hur det gått till
— allt gick så lekande lätt för henne,
vi kände att hon alltid var både vän
och kamrat för oss, aldrig endast
lärarinna.
Men fastän hon alltid föreföll att
vara glad och nöjd, låg det dock en
viss sordin öfver hennes munterhet,
som ej tycktes oss rätt passa till
hennes i grunden lifliga temperament.
Till sist räknade vi ut att hon måtte
vara hemligt förlofvad, men när vi
sade det till henne, skakade hon bara
på hufvudet och bad oss låta bli att
prata dumheter!
Detta kunde dock ej just öfvertyga
oss om oriktigheten af vårt antagande,
vi hade fortfarande vår tro för oss, —
fast vi nog hade litet svårt att förklara
hvarför det aldrig kom något bref till
vår unga lärarinna, som på minsta vis
kunde förefalla oss misstänkt.
Men så en dag, kort före jul, kom
där ändtligen ett bref med kraftig
herrstil utanpå! Nu jublade vi och
buro brefvet i triumf till henne,
under det vi högljudt uttalade vår
glädje öfver att »han» ändtligen
skref. Hon skrattade hjärtligt och
förklarade att hon besynnerligt nog ej
kände igen stilen, men ändå, för att
lugna våra upprörda känslor, skulle
bryta brefvet i vår närvaro. Hon
gjorde så — men knappt hade hon ögnat
igenom de första raderna, förrän en
dödlig blekhet utbredde sig öfver
hennes ansikte, papperet föll rasslande
till golf vet — hon var afsvimmad.
Förskräckta ropade vi på hjälp.
Vår mor kom nästan ögonblickligen
inskyndande i rummet, och med
förenade krafter lyckades vi nu få henne
i säng, hvarefter vi alla tre, darrande
af ifver och oro, hjälptes åt att
återkalla henne till medvetande.
Efter en stund tycktes våra
bemödanden krönas med framgång — en
svag skälfning i ögonlocken visade att
hon inom kort skulle vakna till lif.
Vår mor gaf oss ett tecken att lämna
dem, och i det samma vi smögo oss
ut genom dörren, märkte vi att vår
stackars sjukling slog upp ögonen.
När vår mor sent omsider åter kom
ut till oss, föreföll hon mycket upprörd
samt berättade att »fröken» om några
timmar skulle resa ifrån oss på en tid,
och när vi alldeles utom oss af förtviflan
öfver allt detta besynnerliga, tiggde
och bådo om förklaring, berättade hon
den tragiska orsaken till all denna oro.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
