Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9, september 1906 - Guvernanten. För Varia af Eva Hede
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vår lärarinna hade vid endast sexton
års ålder skänkt bort sitt hjärta åt en
ung officer, lika fattig som hon själf,
men icke lika god och trogen. Han
fann flirten med den vackra, unga flickan
särdeles angenäm, men hade ej en tanke
på att förena sitt öde med hennes.
I förtäckta ordalag talade han vid
henne om olyckan att vara fattig, att
ej kunna få den han ville ha, ty ej
kunde han nu binda en flicka under
förhoppning på en kaptensutnämning,
som möjligen skulle komma om en
nio — tio år!
Hon förstod hans skäl och beundrade
honom blott så mycket mer för den
stora oegennytta, som förestafvade den,
fast hon nog gärna, om så behöfdes,
skulle velat vänta på honom i både
tio och tjugo år. Så skildes de.
Fem år efteråt träffades de åter.
Af en slump blefvo de båda samtidigt
gäster i en familj på landet. Han
hade ej varit där mer än en dag, då
han plötsligt blef illa sjuk. Det var
tyfus. Hon utbad sig genast tillstånd
att få vårda honom och vakade nu
outtröttligt öfver honom en lång tid
både dag och natt.
Krisen kom, och han återskänktes
till lifvet! Tillfrisknandet gick dock
mycket långsamt, och under hela denna
tid tycktes hon så godt som oumbärlig
för honom. Kamrater, vänner, kvinnor,
vin och spel, allt föreföll honom nu
så gränslöst lumpet och föraktligt.
Alla sina snedsprång bekände han
ångerfullt för henne och lofvade hög-
tidligt bot och bättring. När han så
med en frågande blick och ett lyckligt
leende omtalade att han när som helst
hade att vänta sin kaptensutnämning,
då såg hon på allvar lyckan le emot
sig och kände sig mer än väl lönad
för långa års trogen väntan.
Så blef han frisk, fick sin
utnämning, och sedan hörde hon aldrig af
honom mera — förrän nu.
Ja, brefvet var verkligen, såsom vi
trott, från »honom», fast ej han själf,
utan hans läkare skrifvit det. Han låg
nämligen illa sjuk. Nu ångrade han
innerligt sitt uppförande emot henne,
bekände att både hon och alla de goda
föresatserna med sjukdomen
försvunnit ur hans hjärta, men besvor henne
nu att för sista gången förlåta allt det
onda han gjort henne, han var döende
och hade nu blott en enda önskan;
att hon, innan han dog, skulle bli hans
hustru. Endast så skulle hans sista
dagar på jorden kunna bli lugna, och
med detta bevis på hennes kärlek och
förlåtelse skulle han dö nöjd.
Min mor slutade sin berättelse.
Alla voro vi djupt gripna, och
tystnaden lade sig tung omkring oss.
Då stod hon plötsligt på tröskeln —
resklädd. Aldrig skall jag glömma
hennes utseende i detta ögonblick,
hvarje drag i hennes ansikte tycktes
för-stelnadt af smärta, hyn var askgrå,
ögonen torra och brännande.
Fjorton dagar därefter kom hon
tillbaka.
Hon var då änka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
