Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10, oktober 1906 - Studier och reflexioner. I. Om språkets ärftlighet. För Varia af Febus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STUDIER OCH REFLEXIONER.
I.
OM SPRÅKETS ÄRFTLIGHET.
FÖR VARIA AF FEBUS.
r\et finns saker här i lifvet, med
hvilka vi alla tro oss vara fullt på
det klara, hvilkas sanning tyckes oss ligga
i öppen dag. Vi ha alltifrån barndomen
hört denna sanning upprepas fullt
kategoriskt och bestämdt, såsom den mest
vissa sak i världen och vi ha lärt oss
att tro obetingadt på den, utan att
reflektera det minsta. Vi ha kommit
så långt, att vi t. o. m. kunna utbrista
»den saken är ju alldeles klar», utan
att vi dock i själfva verket tänkt oss
in i hur »klar» den egentligen är.
Något dylikt skall jag i det följande
beröra; det är frågan om språkets
ärftlighet. Nu kan väl en och annan
förklara: »det är väl alldeles påtagligt att
språket icke är ärftligt; det kan man ju
med lätthet konstatera hos ett litet barn.»
Frågan är värd ett något närmare
skärskådande än så. Först och främst
gäller det att noggrant utreda begreppet
»språk» och vidare begreppet »ärftlighet.»
Frågan: hvad är språket, hvilket är
språkets väsen? har under olika tider
och af olika författare besvarats på
många olika sätt. En del, särskildt de,
som hylla en mera ideell
lifsuppfatt-ning, säger: »Språket är en af de
många fördelar hvarmed en högre makt
har utrustat människan. Det är en
gudomlig gåfva, en egenskap af
himmelskt ursprung, hvarigenom
människan skiljer sig från den öfriga skapade
världen.» Andra åter, mera realistiskt
lagda, ha besvarat frågan sålunda:
»Språket är en naturprodukt, som
människan själf skapat, ett verktyg, som
hon under långa tider utarbetat åt sig
och gjort allt mera passande för sina
behof.» Enär dessa förklara språket
såsom en ren naturprodukt, ha ed ej
heller kunnat förneka, att språket är
en möjlighet ej endast för människan
utan för alla varelser i naturen. Denna
uppfattning af språket har gjort sig
gällande under de senare årtiondena
och torde väl vara den, som kommer
sanningen närmast. Språket är ej till
sitt väsen evigt och oföränderligt; det
utvecklas med de individer, som
hand-hafva det och följer dessas utveckling.
Sålunda ha darwinismens läror sin
till-lämpning äfven på språket. Men å
andra sidan få vi ej gå för långt åt
detta håll och påstå, att språket år en
själfständig organism med sitt eget lif
och sina i sig inneboende lagar. Det
är och förblir fullständigt i deras våld,
som bruka det; det är dessa som
före-skrifva det lagar, som ingripa i dess
utveckling. Språket är sålunda i och
för sig dödt, endast därigenom, att det
användes af lefvande varelser, får det
lif. De lefvande varelserna gå före
språket; detta är således ingen
själfständig existens. Men än mer. Ej ens
det, att lefvande varelser existera, är
tillräckligt för att ge upphof åt ett
språk. Först när dessa varelser
kommit så långt i sin utveckling, att de
äro mäktiga af ett medvetet tänkande,
kan man tala om uppkomsten af ett
språk. Men språket förutsätter ej blott
ett dylikt medvetande, således en
andlig förmögenhet, utan äfven en materiell
utveckling. Man talar nämligen om ett
meddelelsemedel såsom varande ett språk
först då, när de ljud, hvaraf språket
består, frambringas medelst artikulation.
Denna artikulation förutsätter en rent
yttre utveckling af talorganen, förutan
hvilken skpråket icke kan existera. Det
är på grund af denna rena
utvecklings-skillnad, som man velat finna
väsentliga skillnader mellan människans språk
och de öfriga varelsernas
meddelelsemedel. Men skillnaden består endast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
