Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10, oktober 1906 - Studier och reflexioner. I. Om språkets ärftlighet. För Varia af Febus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i en högre eller lägre grad af
artikulation, såsom i skillnaden mellan
män-nisko- och det s. k. apspråket,eller i
frånvaron af artikulation. Någon
väsentlig skillnad, någon arfekillnad finnes
sålunda icke mellan djurens och
människans uttrycksmedel, endast en
grad-skillnad. Vår undersökning af språkets
väsen resulterar således i följande.
Tvän-ne förutsättningar för uppkomsten af
ett språk finnas, en kroppslig och en
andlig. Den kroppsliga består i
talorganens utveckling till förmågan att
frambringa artikulerade ljud, den
andliga utgöres af förmågan af medvetet
tänkande. Så snart dessa förutsättningar
äro gifna, ej blott finnes möjlighet för
uppkomsten af ett språk utan uppstår
ett sådant med nödvändighet.
1 hvad sammanhang står nu denna
förklaring af språkets väsen med frågan
om dess ärftlighet? Ja, frågan är nu
den, huruvida dessa betingelser för
språket och dess danande ej i viss mån
äro ärftliga. Att så är förhållandet,
kunna vi lätt finna. Om t. ex. ett
svenskt barn blefve förflyttadt till
hottentottemas land, skulle det med all
säkerhet få betydligt svårare för att lära sig
detta språks egendomliga smackljud än
ett barn af hottentottiska föräldrar.
Detta följer helt naturligt af
ärftlighetens lag, som här verkat så, att den
för frambringandet af ett visst
språkljud egendomliga anpassningen af
talorganen utvecklat sig under
generationer i just denna riktning, under det
att utvecklingen af talorganen hos ett
folk, som talar ett annat och det förra
med afseende på ljudbildningen olikt
tungomål, gått i en helt annan riktning
och så, att en individ af det ena folket
t. o. m. ej kan frambringa de ljud, som
ingå i det andra folkets språk. Språket
är således ärftligt så ttll vida, att den
fysiologiska anpassningen af och
beskaffenheten hos talorganen gå i arf från
föräldrarna till barnen. Om man således
lät tvänne barn af låt oss säga svenska
föräldrar alltifrån födseln uppväxa till-
sammans, fullständigt afskilda från
yttervärlden, skulle dessa utbilda åt sig
ett visst språk, formedelst hvilket de
kunde meddela sig med hvarandra.
Att så skulle ske, behöfver man ej
draga i tvifvelsmål. Ty
förutsättningarna för språkets uppkomst finnas,
utvecklingen af talorganen och
förmågan af medvetet tänkande, hvilken
senare man också kan säga vara ärftlig.
Vi kunna också uttala oss om
beskaffenheten af deras språk så till vida, att
ljuden hvaraf detta tungomål komme
att bestå, blefvo till sin beskaffenhet
och bildning, till sin artikulation ÖTver
hufvud, fullkomligt likartade med dem,
som användas af öfriga svensktalande
varelser. Detta måste bli en
nödvändig följd af deras talorgans
beskaffenhet, hvilken de mottagit i arf af sina
föräldrar. Men hvad är det då, som
icke år ärftligt, hvad är det, som
åstadkommer, att man med så stor
bestämdhet häfdar språkets icke-ärftlighet?
Hvilket skulle, med andra ord, skilja
dessa tvenne individers språk ifrån
öfriga svenskars? Jo, kombinationen af
ljuden, ordbilderna alltså, och
kombinationen af orden. Att denna ej kan
gå i arf, är ju också helt naturligt, ty
ljudkombinationen är ju helt
godtycklig och konventionell. Dock icke i
alla afseenden. Våra talorgan hafva
generation efter generation blifvit så
anpassade, att vi med lätthet frambringa
vissa ljudkombinationer, under det
andra ej falla så »på läppen». Helt
säkert skulle de två »försöksindividernas»
språk äfven därutinnan öfverensstämma
med deras fäders, att det just använde
de ljudkombinationer, hvaraf detta
senare med förkärlek betjänar sig.
Vi se således, att frågan om
språkets ärftlighet erbjuder vida större
svå-righetej, än man vid ett hastigt
påseende tänker sig. Den är i själfva
verket lika svår att besvara, som frågan
om ärftlighet i allmänhet, och flera af
de problem, den framställer, vänta ännu
på sin lösning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
