Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10, oktober 1906 - Alice. Af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af OSCAR LEVERTIN.
Jag har tändt alla ljusen i mitt rum
och sätter mig mitt emot spegeln
för att betrakta mig själf, medan
midnattstimmen ändtligen söfver festens
skratt till ro och lägger sin stillhet
öfver alla trappor och gångar i det
stora hotellet. Orörlig slår jag mig
ner midt emot spegeln. Man skulle
kunna tro, att jag var en af dessa
Narcissustyper, som man understundom
ser i balsalar och kafésalonger, så
försjunkna i beskådandet af sig själfva,
att de glömma yttervärlden omkring
sig. Men hvem vet, hvad de komma
att tänka på och hvilka sällsamma
upptäckter de göra, dessa
själfbetrak-tare, där de sitta ansikte mot ansikte
med sina egna jag, i hemlighetsfullt
samspråk med sig själfva. Det ligger
något trollskt, nästan hemskt öfver
spegelglasets fördubbling af ens person.
Hur ofta har den icke skrämt och
öfverraskat mig, i det jag känt det,
som en främmande blick lyste i min
pupill och en annans leende spelade
kring min mun. I min spegel ser
jag mitt lifs historia, omutligt
åter-gifven . . . Rynkor och veck, det är
behållningen af alltsammans, den enda
återstoden af såväl grå hvardagsår som
af de »stora» åren, då ens lifs
tilldragelser inträffade. Rynkor och veck!
Först de små kring ögonen, minnen
af ungdomsårens bedröfvelser och döda
lycka, så de djupare i pannan, den
skrift som mandomsgrubblet ristat vid
min tinning, talande om lifvet, som
icke vill forma sig efter ens drömmar,
om handslag, som brustit, ögon, som •
• Ofvanstående novell af den nyss
bortgångne författaren skall ingå i en å Albert
Bonniers förlag till julen utkommande
samling efterlämnade noveller. Den har
beredvilligt af förläggaren ställts till Varias
disposition.
vändt sig bort, och leenden, slocknade
för alltid. Men bittrast vittnar fåran
mella näsa och mun om tomma dagar
och trötta veckor, och allt djupare vill
den bli, ju mer förhoppningarnas
bladguld tryter, hvilkets förgyllning ensamt
gjort lifvet drägligt.
Och i afton har jag på nytt måst
afskrifva en dröm, en dröm på
hvil-kens förverkligande jag kanske blott
halft hoppats, men som dock gjort
mitt uppvaknande ljuft och mitt
insomnande lyckligt under dessa gågna
månader. Min Gud, jag skulle gråta,
om icke sällskapsmasken med sitt
leende vid mina år så satt sig fast vid ens
ansikte, att man icke ens kan rifva
bort den, när man är ensam. Så ser
jag i min spegel den vanlige Ernst
Murén, som han sett ut alla dessa sista
år med sitt förbindliga, tomt vänliga
leende. Ofrivilligt har jag tagit en
ställning som mellan två danser under
åhörandet af en dams förtroenden, och
min fot i sin blanklädersko slår ännu
mekaniskt takten till en vals af
Wald-teufel. Blott min hand, som håller
Alices vissna syrén, darrar — det är
en gammal mans hand.
Första gången jag såg Alice var i
november förra året. Hon och hennes
mor hade slagit sig ner i samma hotell
vid Genévesjön, där jag tillbringat de
sista vintrarna, och vi sutto till och
med vid samma bord vid måltiderna.
Redan det namn, de båda damerna
buro, lät mig från första stunden
no-gare iakttaga, dem, än man vanligtvis
bryr sig om med alla dessa mer eller
mindre egendomliga människor, som
slumpen gör till ens grannar i de stora
schweizerhotellen. Men deras namn
var ett af dessa gammalpatriciska
släktnamn, som alltid urskilja dess bärare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
