Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10, oktober 1906 - Alice. Af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligen utplånad i mitt hjärta. Jag var
fri men darrande af förväntansfull lycka,
och Alices hvita syren drog som ett
löfte om ren och lifslång kärlek genom
min själ.
En månad till voro Alice och jag
samman på hotellet, och jag älskade
henne, som jag icke älskat, sedan jag
var ung student. Och jag älskade
klart och omedelbart utan
pariserkryd-dor och modeparfymer. Våren hade
stämt min själ i folkton, till en enkel
men djup klangfärg af längtan, hopp
och lycka. Men våren gjorde mig
också osäker och rädd som en
yngling trots alla de grå hårstråna vid
min tinning. Jag älskade Alice i skygg
vördnad, i aktsam ömhet, som man
älskar ett sorglöst barn, hvilkets hvita
drömvärld man är rädd att störa med
sin ålders erfarenhet och tyngd,
hvilkets daggiga känslolif man fruktar att
kränka med allt det orena och bittra,
som de gångna åren afsatt i hvarje
halfgammal mans lif, och som mot ens
vilja kan komma fram i ett ord eller
en åtbörd. Så blef intet frågadt, som
kunde vara en förklaring, och intet
svaradt som kunde tagas för ett löfte,
men vi skämtade bort dagarna, som
om framtiden var för evigt vår
gemensamma egendom, och jag vågade icke
låta min lidelse spela in i vår leks
aprillustiga lycka. Men när
afskedsstunden kom, tryckte vi hvarandras
händer varmt och länge och kommo
öfverens att mötas i Montreux nästa
höst — vi bestämde till och med dagen,
den 22 november, Sankta Cecilias dag,
— Alice var katolik och brukade kalla
S:ta Cecilia för sitt skyddshelgon.
Hela våren och sommaren var jag
hemma på min egendom i Sverige,
och alla mina vänner förvånade sig
öfver min ungdomlighet. Den gamla
herrgården, som eljest brukade vara
tom och öde som en eremitboning,
genljöd denna sommar af skratt och
dans och glas, som klingande mot
hvarandra sjöngo en evig gästabuds-
glädje. Och jag möblerade om det
gamla huset i gladaste rococo, med
idel ljust blomsterväfdt siden och
behagsjuka små möbler med gyllne
ornament och smeksamma former. Men
när allt var färdigt och jag dagen före
min afresa gick genom det gamla huset,
fylldes mitt hjärta af ängslan och
be-klämning. Allt detta ystra och
sommarglada såg vilsekommet, nästan
dystert ut i mina fäders gamla stela och
tunkt värdiga rum.
Jag reste tvärs öfver kontinenten,
som man reser, när man kallats till en
sjuksäng, utan att lämna
järnvägsvagnarna, i en allt stigande ängslan.
Ändt-ligen stod jag den 22 november på
den lilla bangården i Montreux. Det
låg en iskall stämning af vinter öfver
den vanligen så ljusa och leende
trakten, och himmeln var grå som på
höstens sista dag. Gråa skyar, formade
som Apokalypsens djur, flögo lågt
öfver bergen, och sjön låg utan glans i
tom, död färg, Långsamt körde mig
hotellomnibussen öfver brungrå gator
med barvinterns frusna hjulspår, och
de små villorna sågo ut som hem
för idel missräkningar och melankoli,
där de med sina skarpa, för solljuset
anpassade färger, stucko fram bland
löfverket mot en hvass, grå luft.
Jag gjorde genast ett besök hos
gref-vinnan Hortense, men portieren
berättade, att hon var utgången för att se
sin dotter och baron Terkow spela
tennis. Jag vet icke hvarför, men
genast jag hörde detta, kände jag en
blind ångest bita sig fast vid mitt hjärta,
upphetsad som jag var af allt ensamt
grubbel under de enformiga timmarna
i de skakande järnvägskupéerna. Det
susade för öronen, och mitt blod brände
mot huden.
På tennisplatsen fann jag hela det
gamla kotteriet, och dock hur
föränd-radt var icke allt! Grefvinnan
Hor-tense satt ensam för sig, trött lutad
mot sin stol, knappt igenkännelig. Hon
var mörkt klädd, som i sorg, insvept
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
