Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10, oktober 1906 - En modärn tyrann. (Efter utländsk källa) - President Castros listiga påhitt och försiktighetsåtgärder - Förtjust i baler, dansar Castro — på en vulkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Jag kan inte tänka på Waterloo
utan att gråta!» Men detta hindrade
icke att han ju i administrationen
införde de galnaste fantasier.
Sålunda utvisade han Frankrikes
representant, herr Taigny, en fin
diplomat och klok iakttagare, hvilken han
ej kunde förlåta att han genomskådat
honom vid första anblicken. Han
förvandlade landets förnämsta industrier
till monopol för att skänka dem åt
»sina förtappade själar» och ålade de
öfriga enorma skatter. Knappt ett år
efter sin upphöjelse lät han häkta
några ansedda bankirer, emedan de nekat
förskottera honom pengar. Han
beskattar och konfiskerar med samma
skicklighet som general Bouns, när
han klippte kuponger och kvitterade
dem! I likhet med sina
indianförfäder är han lika hämndgirig som listig
och glömmer alldrig en inbillad
förolämpning. Han fruktas därför allmänt,
och ett obeskrifligt lismeri och kryperi
råder i hela landet. Man kallar
honom Cincinnatus, Washington, Cäsar,
den lille korpralen, eller helt enkelt
»candillo» (höfdingen). På frimärkena
har hans bild ersatt Bolivars, landets
Liberador. Han å sin sida är dess
Restaurador. På riksvapnet har datum
för hans födelse trädt i stället för ett
af de minnesvärda data från Venezuelas
frihetskrig. Han har allt i sina
händer, arméen, telegrafen, tullverket och
finansdepartementet. Hans svarta
kabinett respekterar ej ens diplomaternas
korrespondens. På järnvägarna
tillfrågas man två gånger om sitt namn
mellan La Guayra och Caracas! Hans
polis och spioneriväsen äro så väl
organiserade att han tror sig säker på
att kunna undertrycka hvarje försök
till resning.
Förtjust i baler, dansar Castro — på
en vulkan.
Liksom konung Sisovath, som själf
arrangerar balletter och icke skiljer sig
från sina dansöser, äger äfven Castro
en musikkår, som åtföljer honom
öfver-allt. Så snart som han är ledig en
afton, arrangerar han en bal. Men
han nöjer sig icke med att beundra
andras koreografiska prestationer utan
deltar själf i dansen, till på köpet med
stor ifver. Han dansar så att han
tappar andan, ja tills han håller på
att svimma och med en oroväckande
exaltation. Under dessa våldsamma
kroppsöfningar behåller han den grå
ytterrocken — den napoléonska
ytterrocken — på, men hvilken fantasi! —
han bifogar till densamma ett slags
grekisk mössa, med hvilken han
betäcker hufvudet, en svart sammetsmössa
med guldblad och ollon, som
barmhärtighetssystrarna broderat åt honom,
säkert utan att ana denna
hufvudbo-nads bestämmelse.
Så snart som Castro befarar indiskreta
frågor af corps diplomatique, reser
han på sommarnöje. De varma
källorna i Los Teques, de leende fälten
kring Maracay och Valencias
omgif-ningar, hafsbaden vid Macuto, och
palatset Miraflorés får skåda hans
musik,- vals- och gamacueda =
snedsprång.
Nyligen lämnade han fram sin
af-skedsansökan. Man visste ej hvad man
skulle tro. Man intervjuade honom,
och han svarade med följande aforism:
»En lycklig soldat är en fara».
»Men likväl...»
»Jag hyser numera endast en
ärelystnad, den att skrifva mina
memoarer.»
Detta arbete drog ej länge om, ty den
5 juli, några veckor efter detta samtal,
återtog han regeringsärendena.
Men nu har han varit diktator så
länge att det förefaller oroande. En
så långvarig maktbefogenhet är icke
alls venezuelansk. Hans motståndare
i Paris agitera. En viss general El
Musho har plötsligt lämnat New-York
med obekant bestämmelseort. När man
anar allt detta hat, som lurar i skuggan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
