Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10, oktober 1906 - Demaskerad. Roman af Headon Hill. Bemyndigad öfversättning för Varia - Kap. XXIX. Dörren är stängd - Kap. XXX. Ett krigsråd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den, och en suck undslapp honom vid
tanken på att han aldrig skulle återse
denna fasta, ljufva mun och dessa
trogna grå ögon.
Där i farans stund blef det först
klart för honom att om lyckan varit
vänligare och skyddat honom för den
fälla, i hvilken han fallit, skulle Alice
Redfern kunnat skänka hans sårade
hjärta den tröst, efter hvilken det
suckade.
Men sådana reflexioner voro bevis
på svaghet, och han behöfde hela sin
styrka, hela sin mandom för att
uthärda den pröfning, som väntade
honom; han lade därför undan
fotografien. 1 det han sade till sig själf att
vänttiden skulle vara värre än
verkligheten — att det ändå skulle vara
någon smula trefligare att dö som en
råtta i en fälla än att sitta och blicka
framåt mot döden — gick han till
telefonen och ringde.
Rösten, som svarade honom, var
dock icke de Guérins utan Isak Levys,
»utposten» till denna olycksbringande
människofälla, som höll vakt öfver den
från fiskhandeln midtemot.
— Nå herm, hur går det med
konservfabriken? lydde den hånande frågan.
— Det rör er inte, sade Rattray
allvarligt. Är baron de Guérin där?
Nu är jag redo att svara honom.
— Baron de Guérin var tvungen
att gå bort, men han lämnade mig
utförliga instruktioner oeh fullmakt att
utföra dem, lydde svaret med judens
hväsande röst. Jag skulle fråga, om
ni nu är redo att lämna den önskade
upplysningen?
— Nej, det är jag inte, och det är
mitt sista ord i den saken, svarade
Rattray med fasthet.
— Må då Gud vara er själ nådig,
som de gamla perukstockarne i Old
Baily säga, svarade juden hånande
genom apparaten.
Och strax började ånyo det hemska
puff-puff af den osynliga bälgen, och
Rattray kände, huru den grymma luft-
strömmen återigen angrep hans lungor
och hjärna. Den här gången arbetade
apparaten fortare och med mera buller.
Hans beslut hade tydligen accepterats
som afgörande, och något andra
upp-skof skulle ej lämnas honom.
Huru skulle han kunna dö bättre
än blickande in i Alice Redferns ärliga
ögon, fastän* de ju endast voro en svag
afbild af dem, som hans vackra unga
allierade brukat vända mot honom,
ibland förebrående men alltid som en
trogen kamrat?
Han tog fotografien från bordet,
hvarest han lagt den, och kippande
efter andan i ångorna från den
dödande gasen, höll han den inunder
skenet från en af oljelamporna, som
hängde i taket.
— Jag undrar, hvad hon skulle
säga, om hon kunde se mig i denna
nöd, mumlade han, eller hvad hon
skulle göra? Kunde hon då göra
något? Kan jag göra något? Min Gud,
det är hårdt att dö på det sättet!
Det obevekliga pumpandet fortfor,
och det alltjämt tilltagande trycket föll
på hans bröst. Stirrande på det lugna
ansiktet på bordet började han
drömma om annat — om en nattlig ridt i
Bengalen för många år sedan på spår
efter en beryktad mördare.
Han tyckte sig känna, huru hans
sporrar sårade hans. tappra arabs sidor
och hörde bullret af sin sabelbalja, då
han galopperade genom djungeln.
KAP. XXX.
Ett krigsråd.
Skogvaktarstugan i gladan i
Hartslock Wood företedde en bild af
drypande ödslighet. Regnet föll i
strömmar, och blåsten for genom grename
på de omgifvande träden, framkallande
en vild musik. Ovädret hade brutit
löst med en våldsam åskby under
natten oeh hade nu öfvergått till ett
ihållande regn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
