Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10, oktober 1906 - Demaskerad. Roman af Headon Hill. Bemyndigad öfversättning för Varia - Kap. XXIX. Dörren är stängd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hade svårt för att andas, i början
knappast märkbart, men tilltagande vid
hvarje andedrag, tills han blott alltför
väl visste, hur det var fatt. Det
förskräckliga rummet var utstyrdt med en
maskin afsedd att kväfva dess
ovälkomna gäster. Som han ju skulle
kunna förlänga sin dödskamp och äfven
sin fångvaktares spänning genom att
undvika döden genom elektricitet,
skulle han nu dö genom den
snabbare och säkrare metoden —
kväf-ning.
Stewart Rattray var ingen pultron,
men då han kände detta hemska
inflytande i sitt bröst, kommande hvarje
andedrag att utgå i alltjämt kortare
flämtningar, tills han sjönk ned i en
länstol, anklagade han sig själf för
feghet. Han borde hafva riskerat att
beröra järnstången på fönsterluckorna
i hopp om att blifva skonad, så att
han kunde slå upp fönstret och ropa
på hjälp.
Nu var det för sent, ty den otäcka
gasen, så mycket mera hemsk emedan
den ej hade någon lukt, höll honom
fast och förlamade hans lemmar. Han
var oförmögen att resa sig och skulle
icke kunnat gå bort till fönstret eller
någon af dörrarne för att rädda sitt
lif, äfven om de stått på vid gafvel.
Och därpå försvann trycket från
hans bröst lika hastigt som det
kommit, och luften i rummet började blifva
renare liksom genom trolleri. Efter
två minuter var han i stånd till att stå
på sina ben, och i detsamma ringde
det skarpt i telefonen. Han lyckades
komma fram till apparaten och förde
luren till sitt öra utan att numera
tänka på faran vid att beröra den.
— Ni ser nu hvad jag kan göra
med er, ljöd de Guérins gäckande
röst, och det finns flera sätt dessutom.
Vill ni nu säga, hvar den där
knappen finns och göra det möjligt för
mig att få tag i den?
Rattray raglade af och an, och
svetten lackade från hans panna, medan
han försökte rycka upp sig till att
svara.
— Ni har nästan gjordt af med
mig, baron, sade han omsider. Jag
är inte precis i stånd till att besluta
något med en hjärna, som bultar som
en ångmaskin. Vill ni skänka mig
fem minuter?
— Tio, om ni vill, lydde svaret.
Rattray släpade sig tillbaka till
länstolen och slog sig ned för att
fundera, fastän han mycket väl visste,
hvad han skulle komma att besluta.
Hans anhållan om anstånd skedde
fastmer i ett obestämdt hopp att något
skulle kunna hända, eller någon utväg
till räddning visa sig för honom i
mellantiden, än emedan han tviflade
på resultatet af sina funderingar.
Ty förutom det att det var hans
öfvertygelse att knappens utlämnande
icke skulle göra någon skillnad i fråga
om det öde baronen beredt honom,
fanns det ett oöfverstigligt hinder för
att afslöja var den fanns. Den var i
Alice Redferns ägo, som lofvat gömma
den under hans frånvaro, och’ det
skulle vara ett dåligt sätt att löna
hennes lojala hjälp att skicka den
hjärtlöse de Guérin till henne. Denne
telning af den nya regimen hade ett sätt
att rödja undan dem, som ägde någon
nyckel, hur obetydlig den än var, till
hans missgärningar, och han skulle
vål knappast gå direkt till Alice
Red-fern och begära knappen af henne.
Det var mycket mera sannolikt att
han skulle taga den ifrån henne med
våld utan att framställa några frågor,
som skulle kompromettera honom.
Nej, icke ens för att rädda sitt lif
kunde Rattray utsätta den präktiga
flickan, som varit hans sällskap i det
falska sjukrummet, för baronens
metoder. Hon hade skänkt honom sin
fotografi sista dagen de ti 11 bragt ti
11-bragt tillsammans, som en belöning,
som hon skrattande hade sagt, för att
han skänkt henne sitt fulla förtroende.
Nu tog han fram den och tittade på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
