Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10, oktober 1906 - Demaskerad. Roman af Headon Hill. Bemyndigad öfversättning för Varia - Kap. XXX. Ett krigsråd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Så hör då, fortfor baronen med
dämpad röst. Den där lysande artisten
mr Rattray ligger aflifvad i Wites Lane.
Jag lämnade honom där i natt till
vännen Isaks ömma omsorger, med
instruktioner om att ge honom en hel
dos af det luktfria kolvätet, och jag
har erhållit ett telegram i morse från
Isak att han gjort sin plikt. Rattray
är undanröjd för alltid, men det finns
andra skäl för att fara härifrån förr
än ämnadt.
— Det liknar er då inte, baron,
att låta ett vackert ansikte hindra
affärerna, inföll Lomax med en blick af
yrkesmässig stolthet åt den
besynnerliga högen af papper och verktyg på
bordet.
De Guérin blef blossande röd, men
fortfor i sin blidaste ton:
— Min käre Jasper, ingen kan vänta
att du skall kunna förstå en
fransmans temperament. Jag har i denna
lugna, engelska by råkat ut för mitt
lifs ömma låga. Den har bränt mig
så illa att jag, när vi fått ihop
slantarna för detta arbete, tänker omvända
mig och lefva hederligt som en
landsflyktig fransk adelsman, hvars
napoleonska tendenser drifvit honom i
landsflykt till Sydamerika. Men nog
nu om detta. Det påminner mig om
orsaken till att jag uppsökt dig i denna
infernaliska våta skog i dag, och i
förbigåendet äfven om orsaken till våra
bekymmer en trappa upp. Coralie
. beter sig som själfve hin.
— Det kunde man väl vänta, när
hon fått klart för sig att hon skall få
respass, sade Lomax dystert.
— Men hon får inte respass, min
käre Jasper, inte förrän hon utfört sin
mission att på Kontinenten utprångla
och realisera dessa vackra
efterhärm-ningar, som du utfört, svarade
baronen och pekade på högarna af
grave-radt papper. Hennes mycket
naturliga anfall af svartsjuka har emellertid
gått öfver, och hon har återfått tron
på att baronesstiteln blir lönen för
hennes mödor. Men för att förlänga
detta fogliga sinnestillstånd hos min
kära väninna är det nödvändigt att
miss Bassett genast lämnar the Castle.
Jag har hyrt en ångare, som skall föra
henne till utlandet, men den kan icke
ge sig iväg förrän i öfvermorgon.
— Hvad har jag med den saken
att göra? frågade Lomax och rynkade
pannan. Jag har icke tagit tjänst hos
er som kammartjänare, ifall ni menar
att jag skall lugna Coralie.
Baronen skrattade med den födde
generalens godlynthet.
— Knappast, min käre Jasper! Du
är inte precis i min kära
landsmanin-nas stil med all aktning för dina
oomtvistliga talanger. Nej, jag önskar
endast att du skall taga emot en annan
gäst ett par nätter — taga hand om
miss Bassett här, tills jag kan föra
henne till kusten.
— Hon kan ju dela rum med den
andra däruppe, sade Lomax och
pekade med tummen uppåt vinden. Jag
vill inte åta mig att roa henne, men
nog skall jag passa förbaskadt väl på
att hon inte slipper ut!
— Så skall det låta, min son. Och
hör nu min plan för att bli utaf med
den besvärliga unga personen i vinden.
Jag skall skicka hit fruntimmerskläder,
som hon måste sätta på sig, så att
hon är redo att passa upp på miss
Basset, när hon kommer hit. Som de
båda hysa ovänliga känslor mot vårt
förbund, skola de sannolikt slå sina
hufvuden ihop för att sätta en flykt i
verket, och det skola de få göra, de
förtjusande varelserna, men på så sätt
att de komma ombord på ångaren,
sålunda besparande oss nödvändigheten
af att transportera ett par uppstudsiga
kvinnor fyrtio mil genom landet.
— Och flickan Hext skall äfven hon
fara bort på ångbåten? frågade Lomax
i en ton af lättnad.
— Flickan Hext skall fara bort på
ångbåten med sin unga härskarinna till
den obebodda ön, hvarest jag ämnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
