Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10, oktober 1906 - Demaskerad. Roman af Headon Hill. Bemyndigad öfversättning för Varia - Kap. XXXII. Charlie Hexts förtröstan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
något, som såg ut som en bundt
kläder.
— Bar han en väst med
agatknap-par den söndagen? inföll Winnie.
— Ja, men icke då han kom åter.
Då bar han några kläder, som jag
aldrig sett förut, svarade Charlie
ögonblickligen, och detta svar ökade tio
tusen gånger Winnies längtan efter att
blifva fri och hafva Stewart Rattray till
att råda och leda sig.
Charlie fortfor att berätta, hurusom
hon efter den söndagen aldrig varit
utanför skogen och därför aldrig hört
talas om mordet. Strax den följande
dagen hade ju hennes nekande att
hjälpa Lomax med fabrikationen af de
falska statspapperen ledt till att hon
blifvit behandlad som fånge och till
ett fortsatt motstånd från hennes sida,
hvilket endast brutits genom hotelser,
som hon ej kunde upprepa.
Med en rysning af stolthet beskref
hon, huru hon räddat Roddy undan
hundarne och huru han lönat henne
genom att åtaga sig att lägga ett bref
på posten till hennes far, i hvilket hon
meddelade honom, hur illa hon
behandlades.
— Jag år alldeles säker på att er
bror besörjt bref vet, miss. Han är
den ende verklige gentleman jag
någonsin talat med, men jag kände mig
kunna lita på honom, slutade Charlie
denna bekännelse om synder, som ej
voro hennes egna.
Vid hvarje annan tid och på hvarje
annat ställe skulle kanske squire Bassetts
dotter från the Hall hafva kännt sig
förtretad öfver detta ständiga idislande
af straffångens dotter om sin vänskap
med den oförbätterlige Roddy. Som
det nu var, fanns det i Winnies hjärta
ingen tanke på ståndsskillnader, alla
hennes sinnen koncentrerade sig på att
finna några frön till hopp i detta
virr-varr af nya fakta, som hennes
bekantskap med Charlie Hext bragt till hennes
kännedom.
— Hvad kan det där brefvet hjälpa?
frågade hon i trött ton. Er far skulle
inte med bästa vilja i världen kunna
komma er till hjälp. Ni säger att han
blef dömd till fjorton år.
— Endast till elfva, om han kommer
ut mot frisedel, korrigerade Charlie,
som kände noga till sådant. Sak samma,
jag har redan gått och väntat pappa
eller åtminstone ett bref från honom,
tillade hon till Winnies häpnad. Han
är så kär i mig, min pappa, fastän
ni knappast skulle tro det. Det måste
vara ett starkt fängelse, som skall
hålla kvar honom, om han fått mitt
bref.
Men Winnie skakade på hufvudet
åt ett så bräckligt hopp som detta.
Hur ofördärfvad hon än var, visste hon
väl att fängelsemurar icke byggas för
att brytas ned af förste bäste familjefar,
som har husliga bekymmer att ordna
utom desamma. Mycket lättare skulle
det då vara för henne och Charlie att
själfva slippa ut ur den gamla ladan
med lagen på sin sida och vänner till
att skydda dem på några få mils afstånd.
Detta sade hon då i all korthet till
Charlie.
Men denna, som blifvit djärfvare,
då hon ej blifvit klandrad personligen,
förkastade genast den planen och på
goda skäl.
— Lomax och baronen önska just
att vi skola göra så där, sade hon.
Jag hörde dem prata därnere på
förmiddagen genom ett hål, som jag gjort
i golfvet. De räkna på att jag skall
försöka hjälpa er, och jag skall få lof
att tro att jag funnit en utväg till att
slippa bort. Men sedan skola vi falla
i en fälla, som är värre än alla de
andra och föras ombord på en ångbåt
till främmande länder.
— Jag har redan hört talas om den
ångbåten, sade Winnie rysande. Men
vi måste slå våra hufvuden ihop och
komma dem att tro att vi ämna fly
den väg de lämna öppen för oss, under
det att vi däremot välja en annan och
bättre sådan. Låt oss nu försöka sofva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
