Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1906 - Demaskerad. Roman af Headon Hill. Bemyndigad öfversättning för Varia - Kap. XXXVI. John Hext
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att konstapeln delvis minskat sin
vaksamhet genom att taga bort sin hand
frångens axel. Om icke handklofvarne
varit, skulle man kunnat taga dem för
de bästa vänner i världen, så
vänskapligt vandrade de bredvid hvarandra.
De hade redan tillryggalagt halfva
afståndet till huset, och den andra
gruppen hade försvunnit, då något
hände, som kom John Hext att resa
sig upp och stirra efter dem alldeles
häpen. I den stilla natten nådde
nämligen en hviskning hans öra, en hes,
kacklande hviskning från Lomax, följd
af ett undertryckt skratt från den andre.
Hvad betydde detta? Höll Lomax
på att muta konstapeln, så att han
skulle låta honom gå? Hade de känt
igen hvarandra som bröder eller som
gamla vänner, och ämnade
polismannen gå och förstöra sin bana genom
att omintetgöra rättvisans planer? John
Hext smög sig mycket försiktigt efter
de två männen, gripen af en vild
glädje vid tanken på att hans rymning
kanske ändå icke skett förgäfves.
Konstapeln och hans fånge inträdde
i stugan, och af skuggorna på
rullgardinen såg Hext att de begåfvo sig
till ett rum på framsidan. I det han
kröp tätt in tilf fönstret, kom han just
lagom för att höra en barsk röst säga:
— Nu, sedan ridån gått ned för
den där farsen, skall jag taga af er
armbanden. Kors, så de där töserna
skola glo, när de finna sig åkande
fyrtio mil i timmen i baronens bästa
automobil. Så de skola skrika, när
de föras ombord på ångbåten, som
patron har redo åt dem i Emsworth!
John Hext brydde sig ej om att
höra mer. Han insåg att man spelat
en komedi, som han ännu icke förstod,
och att detta ej varit någon verklig
häktning och befrielse, utan att
Charlie och den unga damen, som så
godtroget gifvit sig i väg, voro offer för
ett grymt bedrägeri. Han gick in i
huset och begaf sig direkt till rummet,
där de två männen befunno sig.
Konstapeln hade tagit fram nyckeln
till handklofvarne, men stod ännu och
svängde den i handen, då Hexts
axelbreda gestalt förmörkade
dörröppningen. Lomax blef alldeles grön af
rädsla.
— Hit med nyckeln, Zeb, skrek
han, det är John Hext, flickans far!
Ser du inte att han är farlig? Släpp lös
mig att jag kan hjälpa dig, annars
gör han kol på oss båda två!
Men John Hext lämnade dem icke
ett ögonblicks anstånd. Medan
Zebu-lon Caunt ännu stod gapande och
tveksam, tilldelade tukthusfången
honom ett förkrossande slag i tinningen,
som fällde honom till marken som en
oxe och vände sig därpå om för att
urladda sitt magasinerade raseri öfver
den förfärade Lomax. Han grep
honom i strupen, kastade ned honom i
en stol och ställde sig framför honom
med ögon, som lyste af blodtörst.
Under fem sekunder hängde Jasper
Lomax’ usla lif på ett hårstrå, men
John Hext bekämpade sin häftighet
med en våldsam ansträngning, som
kom hans ådror att knyta sig som
rep.
— Hvarför skulle jag dingla i ditt
ställe, jag ser ju att du redan är
galgens byte, sade han lugnt. Jag skall
binda ihop er och föra er till
närmaste polisstation.
Det fanns en bundt rep i rummet,
och Hext började helt metodiskt binda
fast den medvetslöse Caunt vid
Lomax, som ännu hade handklofvarne
på sig. De hade intet annat val än
att underkasta sig, och därpå tog
falsk-myntaren en ända af repet och
sparkade ut dem i det fria — sparkade
dem i själfva verket rakt i armarna på
Stewart Rattray och en stor styrka af
den verkliga polisen.
John Hext uppfattade genast
situationen.
— Jag ger mig, gentlemän, sade
han, jag förmodar att ni leta efter mig —
fången, som rymde från Scrubs förli-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
