Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1906 - Broder Varg. En julhistoria af Emile Gebhardt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
erbjöd ett präktigt skådespel: kaniker
med blomstrande ansikten och
melankoliska munkar, stallmästare och riddare
med plymagerade hjälmar, pager och
gycklare i ljusa sammetsdräkter, vidare
en talrik tjanarepersonal och slutligen
den helige mannens hundkoppel, ty
han tyckte om att jaga, medan han läste
sitt breviarium. I spetsen för truppen
red på en jättelik mulåsna en ung
diakon i skarlakansröd dalmatika,
bärande det stora, tvåarmade korset,
patriarkens guldkors, som strålade klart i
solskenet.
Höljd i en varm päls och med
huf-vudet skyddadt medelst en mössa af
sammet och hermelin, red den gamle
kardinalen fram med rak hållning, stolt
min och lysande blick.
Vid samma timme vandrade tre
lärjungar från Boulogne utmed de
branta stigarna i bergen vid Terni,
äf-ven de på väg till konciliet. Deras
svarta kappor föreföllo ganska tunna
och slitna, deras händer voro röda af
den skarpa vinden på höjderna, deras
fötter trötta af den långa vandringen.
Men det var glada gossar. De begäfvo
sig till Roma, icke för att slå sig för
bröstet på de heliga apostlarnas
graf-var, utan för att upplefva angenäma
äfventyr.
Och i de umbriska bergens klyftor,
skuttande öfver strömmar och klättrande
uppför klippafsatser, skyndade med
långa steg andra pilgrimer med hemskt
utseende mot Rotna, tre till stegel och
hjul dömda röfvare nämligen, hvilka
nyss rymt från Orvietos fängelser. De
begåfvo sig till den heliga staden i
afsikt att där blanda sig med de
troendes och prästernas kohort, fast
beslutna att försöka någon djärf kupp i
de stora basilikornas skugga. En af
dem släpade ännu vid foten en
järnblack och några ringar af en boja.
Alla tre hade på sina ansikten ärr
efter hemska sår. De skyndade vidare
med tofvigt skägg, blodsprängda ögon
och nedböjda hufvuden, snarlika vild-
djur, som jagas af hundarna, och tänkte
icke alls på att sjunga.
Då solen redan lutade mot sin
nedgång, inträngde de trenne sällskapen
på tre olika vägar i en ofantligt mörk
och vild skog, som betäckte bergets
sluttningar. Och nu fanns det ej mer
några banade stigar för våra resenärer.
Skrofliga klyftor och branta afgrunder,
rasade klippblock, täta snår af törnen,
träsk öf versål lade med växter med stora,
fuktiga blad tvingade dem att länge
irra omkring liksom i en labyrint.
Träden, som alltjämt blefvo tätare,
be-röfvade dem utsikten till himmelen,
korparna kraxade hånfullt i de högsta
grenarna, hökarna flaxade på klippspetsarna
med sina flacka vingar och utstötte
skärande skrik, och blåsten, som alltjämt
tilltog i styrka, väckte i skogens mörka
djup klagoljud liksom af en skara
gråtande människor.
Plötsligt, vid korsningen af tre stigar,
möttes de tre sällskapen och lade
i gemensam ångest råd om, huru man
skulle kunna bryta den elaka skogens
trolldom.
Solens sista strålar slocknade, och
skymningen spred sig som ett bårtäcke
öfver det förtrollade berget.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
