Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1906 - En färd på lif och död. Af Jean Jaubert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Raymond gaf dem sina instruktioner;
medan männen gjorde i ordning sina
ställningar, stod förmannen för laget
bredvid Raymond, som frågade honom:
»Ha ni så mycket att göra? Vi
skickade bud efter er redan i förgår.»
»Ja, först måste vi arbeta hos mr
Peerce och därpå hos mr Holton, hos
hvilken vi nyss blifvit färdiga. Den
man, som ledde arbetet, ville
nödvändigt att allt skulle vara klart till mr’
Holtons hemkomst för att undvika
tidsförlust.»
Raymond kände sig intresserad af
dessa ord, som påminde honom om
Mabel.
»Då var det väl inte mr Holton
själf, som beställt arbetet?»
»Jo visst, det var en skorsten, som
skulle ändras. Vi måste sätta dit tre
mycket skarpa knän på röret, hvarför
veta vi inte. Inte rå vi för, om det
ej blir något drag i kaminen. Men
den, som gaf oss de nödvändiga
orderna om arbetet, var en yngre man
med ljusa polisonger.»
»Kanske mr Jasper?»
»Ja, jag tror det var någonting ditåt.»
»Förstod han sig då på hvad som
skulle göras?»
»O ja, han var mycket säker och en
smula kort om hufvudet. Men han
lärde mig ett tillvägagångssätt, som jag
ej kände till förut. Då jag invände
att sotet skulle kunna hopa sig i knäna
på kaminröret, lät han mig sätta dit
polerade plattor, riktiga speglar, så att
de bildade plan coupéer i alla vinklarna.
Det föreföll mig mycket snillrikt, fastän
jag absolut skulle hafva föredragit ett
rakt rör.»
»För sotets skull menar ni?»
»Just så, ty om det hopar sig,
riskerar man en skorstenseld.»
»Tack, det är bra.»
Och Raymond aflägsnade sig. Han
förstod i själfva verket inte alls hvad
dessa speglar skulle tjäna till, ty
skorstenen i fråga var ett ventilationsrör,
afsett att leda bort den skämda luften
och kunde aldrig blifva tilltäppt af sot.
Detta arbete var alltså alldeles uppåt
väggarna. Men hvad annat kunde man
vänta sig af den där Jasper?
»Extrablad!... Köp extrabladet!»
»James Holtons pris! Köp
extrabladet!»
»Köp listan öfver de täflande!»
Vid skenet från de på fria fältet
placerade elektriska båglamporna spred
sig en skara tidningskolportörer,
utropande senaste upplagan af dagens
sporttidningar. Det var natten före den
stora automobiltäflingen, för hvilken
James Holton frikostigt utsatt ett pris
på 200,000 dollars.
Starten skulle ske kl. 5,12 på
morgonen. Klockan var knappt två, men
den stora folkmassan böljade af och
an i oregelbundna hopar, särskildt
skockande sig kring de täflande
åkdonen, vandrande från den ena
vagnen till den andra och därpå plötsligt
grupperande sig kring någon
ordväxling, något vad, något samtal bland de
täflande.
Omgifven af en stor hop, pratade
James Holton, i det han promenerade
af och an, oupphörligt, besvarande
reporternas oräkneliga frågor eller
diskuterande täflingen med några goda
vänner. Harry Jasper var äfven där med
bekymrad min och pannan fårad af en
oro, som han dock försökte dölja, när
han blef tilltalad.
Då och då gick någon af de
täflande förbi, sade några ord om sina
changer, sina odds (ty stora vad hade
ingåtts öfver hela linjen) och erhöll
till svar några uppmuntrande ord.
»Hvad är det med den där elektriska
vagnen? Chavenay tror jag ägaren
heter.»
»Ja visst, det är Chavenays», sade
miljardören, »det är någonting alldeles
nytt.»
»Nå, hvad kan en elektrisk vagn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
