Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1906 - En färd på lif och död. Af Jean Jaubert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sålunda den behöfliga hjälpen hejdades,
om den af Jasper planlagda katastrofen
ägde rum?... O, hvilken fasa!
Kunde man åtminstone hoppas att
några moln skall förmörka
soluppgången ? Raymond höjde blicken mot
himlen; den var klar och öfversållad
med stjärnor, som den brukade vara
vid denna tid af året. Ett moln skulle
varit ett under. Det vore dumt att
hoppas på ett sådant.
Vägen flög förbi dem. Kurva följde
på kurva, ibland voro de mycket
skarpa. Då måste Raymond afbryta
strömmen och satte genom ett tramp
på pedalen den elektriska bromsen i
verksamhet. Genast tämjd saktade
vagnen lydigt sin fart för att rusa i
väg ännu fortare, så snart som det
farliga stället tillryggalagts. Men
esomoftast vände ingenjören med full fart
och med en våldsam stöt, som kastade
de två männen mot vagnsdynorna.
Förbi ett klipputsprång fortsatte
vägen långs med en flod, som brusade
fram på djupet af en klyfta, hvilken
föreföll ännu bredare i mörkret.
Ingenjören behöfde hela sin aktsamhet
för att vid denna fart styra vagnen
utan några olyckor.
Plötsligt upptäckte han byn
Moun-tainpoint framför sig och lät genom
att trycka på en knapp mistluren ljuda.
Den utstötte ett gällt tjut, öfvergick
därpå till ett dystert brummande för
att plötsligt åter svälla ut och eka från
det ena berget till det andra som det
vilda rytandet af något rofdjur.
Vägen genom byn var fri; två
automobiler gledo dock fram långs med
husen omringade af nyfikna bönder,
som blifvit väckta genom den
improviserade täflingens bullrande framfart.
Knappt hade de passerat byn,
förrän trumpetsignaler ljödo bakom dem.
Utan att sakta farten körde Raymond
till vägens vänstra sida, medan James
Holton vände sig om på sätet. En
automobil dök fram och passerade
nästan i samma ögonblick under ett
förfärligt brummande den elektriska
vagnen med en fart af 120 km. i
timmen.
»Ånnu en, som hånar oss», ropade
James Holton förargad och tillade, i
det han lutade sig fram: »Vi göra
knappast 80, vi skola aldrig hinna
fram i tid. Måtte någon annan hinna
dit i tid, måtte min stackars dotter
blifva räddad!» suckade amerikanaren,
som ej förmådde behärska sig.
Men det tycktes ej störa Chavenays
lugn.
»Jag skall rädda miss Mabel, det
lofvar jag, såvida icke någon
olyckshändelse kostar mig lifvet.»
»Här gäller det icke att dö, utan att
komma fram!»
»Och vi skola komma fram, mr
Holton!» Raymond låtsades en
förtröstan, som han icke alls hyste.
Svårigheterna vid hans förehafvande
föreföllo honom alltför i ögonen
fallande. Han hade passerat vägen som
turist dagen förut och föreställde sig
de många byarna, de oupphörliga
stigningarna och sluttningarna, vägens
slingringar, hela den långa anblicken
af denna oändliga resa, hela detta
ofantligt långa band, som skilde Castle Hill
från Pardstown. Detta afstånd måste
han tillryggalägga på mycket kort tid.
Han fördjupade sig i denna tanke,
han skulle genom en viljeansträngning
velat inagnetisera, behärska alla
varelser och föremål, rummet och till och
med tiden. Då och då lutade sig
mr Holton fram mot
hastighetsmäta-ren och läste med hög röst:
85 kilometer i timmen, 61
kilometer tillryggalagda. 3.4k.»
Vagnen kom endast långsamt
framåt. Raymond skulle velat ändra
maskinerna, göra dem kraftigare,
upptäcka ett nytt system. Tusen idéer
korsade hans hjärna. Men var han
icke fjättrad vid sin maskin?. Åfven
om han plötsligt gjort en uppfinning,
som kunnat förverkligas på stället,
skulle han månne då vågat stanna för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
