Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1906 - En färd på lif och död. Af Jean Jaubert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att försöka någonting nytt, då han
ovillkorligen måste skynda till
Pards-town och till det ändamålet måste
hålla blicken fäst på vägen, på detta
hvita band, som upplystes af hans
lykta och som vagnen skulle hafva
lämnat för att störta sig i de
förfärligaste kullerbyttor vid ringaste brist
på uppmärksamhet från hans sida?
Högslätten började nu slutta mot
den nästa dalen, vägen skulle snart
blifva kuperad och tvärbrant längs
med floderna, hvilka efter tusen
omvägar genomströmma Kentucky.
Nedför sluttningen ökades hastigheten en
smula. Ännu en motorvagn körde
förbi dem. James Holton rådfrågade
i stor oro apparaterna.
*3.58», ropade han. »Nu ha vi
varit på väg en timme och
tillrygga-lågt 80 km.», tillade han. Det är ju
inte illa. Vi göra nu verkligen 96
kilometer i timmen. »Ni får kanske
ändå rått, Chevenay, så att vi verkligen
hinna fram i tid, men vi ha knappast
mer än en timme på oss.»
»En timme och 14 minuter.»
»Till 220 kilometer. Det är
galenskap, det är löjligt! Nästan 200 i
timmen, och vi göra endast 95!»
Raymond teg, försjunken i tankar.
»Vi måste dock hinna fram!» sade
han omsider. »Hinna fram», det var
det stora ordet, den enda tanke som
uppfyllde de två männen.
Återigen ljöd sirénen; vagnen hade
nu en hastighet af 100 kilometer i
timmen, och vägen framför dem
upptogs af en mindre snabb konkurent.
Man närmade sig honom småningom,
afståndet blef alltjämt mindre, och den
elektriska vagnen körde förbi alldeles
tyst.
Här och hvar blef sluttningen
brantare, men samtidigt började himlen
ljusna. Stärnorna bleknade, ett
osäkert ljus spred sig öfver landskapet,
som antog en enformig, trist grå färg.
På ömse sidor om vägen höjde sig
massiva klippor, här och hvar betäckta
med en förkrymt vegetation.
Framför dem begränsades horisonten af en
rad jämnhöga kullar, ibland gick
vägen upp för dessa, men i allmänhet
gick den omkring dem. Vid en
krök-ning visade sig ännu en motorvagn,
som endast undveks genom en
plötslig svängning. Raymond fann
lämpligt att flitigt begagna sirénen. Strax
därefter passerades ännu en vagn i
full fart. Hastighetsmätaren angaf nu
122 km. i timmen. Klockan var
redan 4.24.
Omärkligt, men fullkomligt
regelbundet, ökades hastigheten. Nu hann
Raymond ej mera tänka. Andfådd af
lufttrycket försökte amerikanaren ej
tala med honom. Båda två följde
endast vägens vansinniga flykt.
Dagen grydde allt mer, och det
blef därför lätfare att styra vagnen,
men samtidigt framställde sig den
plågsamma tanken på det mål, som
förföljdes, på ett mera direkt sätt; den
tilltagande dagern betydde solens
närmande, och solen var den upphöjda
medtäflaren i denna kamp mot
döden.
Hastigheten ökades. Motoren, som
hittills arbetat ljudlöst, började
brumma, och då hördes från ström ledaren
i fören ett egendomligt sprakande ljud.
James Holton började fatta nytt hopp.
Han hade nu tillryggalagt 160
kilometer, mer än halfva våglängden.
Kentuckydalen visade sig omsider, och
en bred landsväg erbjöd åt
vagnshjulen ett lättare och mera regelbundet
spår.
Ljuset spred sig öfver himlen.
Ingenjören släckte lyktan. Man
passerade ännu några medtäflare. Vid
slutet af denna fullkomligt raka väg fanns
det så efterlängtade målet, detta
älskade mål, för hvilket Raymond gärna
skulle velat offra sitt eget lif, miss
Mabels räddning.
Hastigheten ökades alltjämt.
Hoppande öfver markens ojämnheter, trots
Raymonds skicklighet kastad af och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
