Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1906 - Utanför lagen. Af Anna-Lisa Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var hårdt och brådmoget och han hyste
ingen aktning för kvinnan, han ansåg
henne helt enkelt för orsaken till allt
ondt i lifvet.
Då han afslutat sina studier, började
han företaga långa resor, men ständigt
ensam, han undvek sorgfälligt alla
försök som gjordes att draga honom
in i sällskapslifvet.
Så hade han gjort Huberts
bekantskap och nästan mot sin vilja drogs
han till denne. Han hade redan flera
gånger gästat honom i hans hem,
öf-vervarit hans bröllop med den täcka,
barnsliga Margit samt nu rest till Ekerö
för att stanna några veckor.
Efter middagen, då de nygifta
an-ländt, var hela sällskapet församladt i
den stora gammaldags salongen och
tiden flöt snabbt under muntert glam.
Något afsides satt Leslie Seafort och
talade med Ingegerd Stråhle, som såg
ovanligt intresserad ut. Han berättade
just för he nne, hur han för några år
sedan under ett af sina ströftåg i
Lappland funnit en liten öfvergifven koja
högt bland fjällen. Denna hade han
tagit i besittning, rustat upp den samt
inredt den med all möjlig
bekvämlighet, så att han nu ägde ett litet trefligt
krypin, då han förirrade sig uppåt
ödemarken. Där trifdes han bättre än
på någon annan plats och där kunde
han arbeta i lugn och ro, störd af
ingen.
Ingegerd satt och såg på honom
medan han talade. Han var ful, det
mörka ansigtet var hårdt och skarpt,
men pannan var hög och ädelt
formad och ögonen ovanligt vackra och
djupa. Hans tänder voro hvita och
spetsiga som ett rofdjurs, hakan
kraftig och vittnande om en nästan brutal
energi.
»Men är Ni alltid ensam», frågade
hon om en stund med en liten
rysning.
»Jag trifs bäst så», svarade han och
lät blicken flyga öfver till Hubert och
hans unga fru, som sutto bredvid
hvarandra, en bild af den fullkomligaste
unga äktenskapliga lycka.
»Nej», fortsatte Leslie Seafort, »en
sådan burfågelslycka är icke för mig,
jag skulle aldrig kunna binda mig vid
en kvinna för hela lifvet, bara det att
veta mig bunden, skulle göra mig
galen, jag måste vara fri — och
ensam.»
Ingegerds mörka, regelbundna
ansikte hade bleknat och om en stund reste
hon sig och gick fram till Margit och
satte sig hos henne. Hon hade icke
förr än nu vetat att hon gett sitt hjärta
åt främlingen från de skottska
högländerna och nu brände hennes kinder i
blygsel öfver att hon gifvit sin kärlek
oombedd. Aldrig skulle han kunna älska
någon högre än sin frihet.
Men Leslie kom snart fram till henne,
han kände sig egendomligt dragen till
den vackra, tystlåtna flickan, som såg
så stolt och oåtkomlig ut. »Får jag
bli Er kavaljer på utfärden i morgon?»
frågade han. »Ni följer väl med på
skridskofärden till holmen i morgon
eftermiddag?» Ingegerd tvekade, men
Margit svarade raskt i hennes ställe:
»Visst ska Ni bli Ingegerds riddare,
ni två äro ju våra bästa vänner, så
det passar ju bra det», och så skrattade
hon på sitt barnsliga sätt.
Då böjde Ingegerd samtyckande på
det lilla stolta hufvudet.
Följande dag, strax efter den tidiga
middagen, skedde affärden. Det var
en klar, gnistrande kall novemberdag
och isen låg som en spegel så långt
ögat kunde nå. Den första timmen
höll sällskapet troget tillsammans, men
så småningom upplöstes det och hvart
par åkte för sig. Målet var en
afläg-sen holme, där en gammal fiskare
bodde och hos hvilken man skulle
dricka kaffe.
Vid framkomsten till holmen togs
skridskorna af och man gaf sig af till
fiskarstugan. De medförda förråden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
